Vem är jag, vem är du?

... Levande charader.

Detta inlägget ska inte handla om Markoolio's låt. Utom om en sak som jag och Kristin satt och pratade om idag. Vem är jag? Vem är du? Egentligen?

Jag tror att vi alla, förr eller senare, kommer till ett vägskäl. Man måste välja vilken väg man ska vandra vidare på. Den vanliga, välkända vägen där gruset knastrar så välbekant under fötterna? Eller den nya, outforskade vägen beströdd av ett material som fötterna inte riktigt kan få grepp om? Och om man väljer fel, kan man då hitta tillbaka utan att ta något dåligt från den nya världen med sig?

Jag nådde detta vägskäl någon gång förra året. Och jag står fortfarande kvar där, med en fot i var sin riktning. Ingen naturlig ställning. Fötterna kommer ge vika förr eller senare om jag står kvar här. Men vilken väg ska jag välja? Vilken väg gör mig till någon jag vill vara, och vilken väg trycker ner mig tills jag inte syns?

Vem är jag nu? Vem är du nu? Vem är man?

Man tror att man har en hyfsat klar bild om vem man är. Men är man den man tror? Och framför allt, är man en person eller flera? De som säger att de alltid handlar på samma sätt, oavsett situation och umgänge, ljuger. Ingen gör det. Man har annorlunda relationer med alla i ens liv. Och i olika relationer handlar man olika. Det sägs ju att; Lär känna mina vänner så vet du vem jag är. Det är precis så det är. Vi är alla som våra vänner. Varje vän, eller annan kontakt, är en del av sig själv. Addera de delarna så blir det Du.

Jag och Kristin skulle beskriva varandra. Det blev mest "Du är... öh... ja men duvet! Ehh... impulsiv... och... sånt!", och vise versa. Vilket bevisar det. Man vet vem man själv och alla andra är. Men ändå inte. Människor är inga adjektiv. Vi är känslor. Och känslor är svåra att få ord på.

Jag tror inte vi kom fram till vilka vi var. Eller vart vi var på väg. Vi gjorde det bara ännu mer förvirrat. Vilket är precis vad jag har gjort med detta inlägg. Det är väl så det ska vara. Vi vet inte vilka vi är, och vi kommer aldrig veta.

Vilka är förresten Vi?


// Jag?

Do or Don't stop the Music?

Jag har tänkt lite. Igen. Och denna gången snurrade tankarna om tiden. Den går fort, det vet vi redan. Men nu vet jag varför.

Skälet är; vi går helt enkelt genom livet för fort. Med sjumilakliv, alldeles minst. Alla, i alla fall vi västerlänningar, stressar oss igenom allt. Oavsett om vi är medvetna om de eller ej. Allt ska gås snabbt snabbt snabbt! Snabbkaffe, snabbbuss, snabbtåg, snabbmiddag, snabbträning. Och däremellan ska en och annan social tillställning klämmas in också. Snabbt! Gå in för det till 100 %, genomför det med glöd, och gå hem och sov 4 timmar innan allt börjar om igen nästa dag.

Bara man läser det jag skrivit hör man hur totalt genomkorkat det låter. Det går inte att genomföra allt på ett bra sätt om man bara ska göra det snabbt. Om man hela tiden ligger ett steg före i tankarna, men ett steg efter i handlingarna så blir det inte bra. Det säger ju sig självt. Ta bara mig som exempel. jag är hela tiden hur långt före som helst i tankarna, och därför pratar jag sjukt fort. Så ingen hör vad jag säger. Bara för att jag redan är i nästa mening i tankarna. Onödigt.

I fredags, när Kristin som vanligt mer eller mindre sprang till och från lektionerna, upp och nedför trapporna, så gick jag och Frida jättelångsamt bara för att retas. Och jag upptäckte hur svårt det var. man ville hela tiden gå mycket fortare, skynda skynda. Man blev stressad av att bara gå långsamt. Det var då jag insåg hur stressad man egentligen är, utan att själv inse det.

Vad vi borde göra är helt enkelt att göra saker långsammare. Ta oss tid att lyssna på andningen. In ut, in ut. Långsamt och lugnt. Gå lite långsammare, titta oss omkring. Lev i omvärlden, inte i våra egna världar. I varje fall inte hela tiden. Har vi läxor eller arbete att göra efter skola/arbetstid; gör det. Men gör det lugnare, börja tidigare att plugga till ett prov, och ta tillvara på arbetstiden på dagarna. Utan att stressa.

Varje helg börjar jag med att tänka "Äntligen helg". Och varje helg avslutar jag med att tänka "Inte vecka nu igen". Tiden där emellan, själva helgen alltså, går på en kvart. Känns det som. För jag har antingen hela helgen fullspäckad av saker att göra, människor att träffa. Eller så är det tvärtom, jag gör ingenting. Men då går tiden åt till att tänka "Jag måste göra något!". Så hur helgen än ser ut så går den i rasande fart. Och vips, så är det ännu en skolvecka, full av måsten.

Livet består av saker man lär sig. Lär in, lär ut. That's the secret. Så vi får lära oss att leva. Hur man går, står, sitter. Och hur man lever bra, lugnt och till 110 % ändå. Ett liv i rörelse, men inte i ljusets hastighet. Should I stop the music or not? I say; let it play, but do not wind forward.

//Annika Bråttom-Varför.

Vad är ett äventyr?

Om det är något jag vill med mitt liv, så är det att det ska vara ett äventyr. Så om jag någon gång ser en fallande stjärna så ska jag önska det. Låt mitt liv bli ett äventyr.

Vad är då ett äventyr? Jag har alltid tänkt att stora, speciella händelser är ett äventyr. Som att resa jorden runt, vinna 1 miljard och spendera pengarna väl, få ett filmkontrakt m.m. Men ett äventyr behöver ju inte bara vara bra saker. Äventyr kan också vara olyckor, jobbiga dagar. Tänker man så, så tänker man kanske att en önskan om hur livet ska bli borde vara: Låt mitt liv bli roligt och trevligt.

Om ens liv bara är roligt och trevligt, och aldrig otrevligt och hemskt, så har man inget att jämföra med. Så alla de trevliga sakerna bli vardagliga och trista, och därför inte roliga. Så ett liv med bara roligheter existerar inte. Däremot, händer hemska saker ibland så uppskattar man de bra sakerna mer. Man borde i alla fall göra det.

Så jag har tänkt lite. Man går i skolan, dag ut och dag in. Sover dåligt, för man har inte tid att sova med allt som händer. Sedan spenderas helgerna med att träffa kompisar, gå på bio, fika, vara ute, se på film och annat man bara måste göra. Men inget är speciellt speciellt. Man lever hela tiden, och väntar på the big time. Äventyret. Resan, pengarna, whatever.

Man väntar och väntar, och glömmer därför alla de små äventyren som finns omkring oss i vardagen. Bussen som är sen och man nästan missar resan till Dalsland med klassen, fikan man åt en tidig måndagsmorgon med vännerna, den underbara musiken man hörde, de röda löven som faller ner, designprojektet som faktiskt känns bra. Allt sådant glömmer man, och viftar bort det som ännu en vardagshändelse.

Så plötsligt händer något, något riktigt dåligt. Någon blir sjuk, man blir misshandlad, en kompis börjar knarka. Vad som helst. Och man tänker; Varför ska detta hända mig? (Ja, man tänker mig, fast man kanske borde tänka honom/henne). Jo därför att dåliga saker måste hända. Något händer alltid, varje dag. Även om man inte märker det.

Jag citerar Hitta Nemo (ungefärligt citat, jag är inte säker på alla ord ordagrant):
Marvin: "Nemo! Nej, Nemo! Han är borta! Jag som lovade att något aldrig skulle få hända honom...."
Doris: "Hm... Konstig sak att lova..."
Marvin: "Va?"
Doris: "Jaa! Om något aldrig skulle få hända honom, skulle ju något aldrig hända honom. Och det vore ju tråkigt för lille Elmot"

Saker måste få hända. Bra som dåliga. Aldrig skulle man inte uppleva något, och då inte få något äventyr. Inte ens ett litet vardagsäventyr. Så man ska vara glad för allt som händer. Och då menar jag inte att vara glad när någon nära dör eller liknande, men man måste lära sig att uppskatta det som finns. Uppskatta, minnas, och växa med erfarenheterna.

So do not fear, it's totally normal. It's called LIFE.


// The Philosophic