Remember my name

Det pratas mycket om att man vill bli ihågkommen. Vara speciell, vara originell, vara bra. Vara någon. Ingen vill vara som en i mängden, alla vill synas. Fast på bra sätt. Det ingen har fattat är att man inte kan vara ett original. Alla är vi mer eller mindre kopior av varandra, vi är alla samma.

Det finns stereotyper. Emo, fjortis, brat, goth, punkare, hårdrockare, glam, tönt, getho, pretto, och så detta överanvända ord normal eller average. Vi har alla stött på dessa stereotyper. Och tänkt: Sån där är minsann inte jag. Jag är Jag. Men vad är man då? Om man inte är en av dessa, med flera, stereotyper? Jo man är en blandning. Man har karaktärsdrag från olika mallar, men man kallar det originalitet.

Säg att du under ditt liv har träffat några hundra människor. Träffat, som i pratat med en lite längre tid än bara "Nej, jag vill inte ha kvittot". Då har du med all säkerhet också träffat folk från alla olika mallar, stereotyper. Med andra ord kommer du ytterst säller mer i ditt liv bli förvånad av en persons personlighet och handlingar. De gånger du blir det, är det något "fel" på de personernas psyken.

Fel. På psyket. Detta brukar kallas för mentala sjukdomar. Psykoser och neuroser. Men inte ens de kan förvåna, chocka, vara originella. För de är också mallar. Läser du om, till exempel, panikångest så står det hur en sådan person brukar vara, agera. Konflikträdd, rädd att lämna hemmet, överkänslig mot våld. Med mera. Inte alla är så, men många. För att det ligger i deras gener. Deras felaktiga gener. Säger de som "vet".

Så nästa gång du träffar en ny person, leta fram i databasen vilka typer av personer du vet. Och sätt in deras handlingar och tankar i denna nya person. Då vet du också hur denne kommer att reagera, säga och tycka. För även denna person är en mall, eller en blandning av mallar. Är en mall blå, och en röd, kanske en person blir lila. Mentalt. Men den är fortfarande bara uppbyggd av blått och rött.

Att säga "Jag vill bli någon, betyda något. Jag ska bli ihågkommen som mig!" är egentligen slöseri med stämbanden och talförmågan. För det går inte. Många blir ihågkommna. Men de har egentligen bara haft tur. Eller otur, beroende på hur man ser det. De blir Mallar med stort M, kanske någon att se upp till. Efterlikna. Dessa genom åren kända människor var redan mallar. Nu blir de härmade, och mallarna blir ännu mer tydliga, skarpa.

Ta t.ex. Gutenberg. Han är känd, han blev någon. Varför då? Jo för att han uppfann boktryckarkonsten. Detta innebär att han blev känd för något han gjorde. Inte vem han var. Han må ha varit smart, allmänbildad, trevlig och uppfinningsrik. Men det är många. Han hade bara turen att visa världen något som faktiskt behövdes.

Tänker man efter så är vi alla lika. Inte ens innerst inne, utan på ytan. Vi är vandrande mallar. Vissa kanske är en mall med arkiv från flera olika håll, men de är fortfarande mallar. Du är ingen, jag är ingen, vi är inga. Eller alla.

No one will live forever.