Do or Don't stop the Music?

Jag har tänkt lite. Igen. Och denna gången snurrade tankarna om tiden. Den går fort, det vet vi redan. Men nu vet jag varför.

Skälet är; vi går helt enkelt genom livet för fort. Med sjumilakliv, alldeles minst. Alla, i alla fall vi västerlänningar, stressar oss igenom allt. Oavsett om vi är medvetna om de eller ej. Allt ska gås snabbt snabbt snabbt! Snabbkaffe, snabbbuss, snabbtåg, snabbmiddag, snabbträning. Och däremellan ska en och annan social tillställning klämmas in också. Snabbt! Gå in för det till 100 %, genomför det med glöd, och gå hem och sov 4 timmar innan allt börjar om igen nästa dag.

Bara man läser det jag skrivit hör man hur totalt genomkorkat det låter. Det går inte att genomföra allt på ett bra sätt om man bara ska göra det snabbt. Om man hela tiden ligger ett steg före i tankarna, men ett steg efter i handlingarna så blir det inte bra. Det säger ju sig självt. Ta bara mig som exempel. jag är hela tiden hur långt före som helst i tankarna, och därför pratar jag sjukt fort. Så ingen hör vad jag säger. Bara för att jag redan är i nästa mening i tankarna. Onödigt.

I fredags, när Kristin som vanligt mer eller mindre sprang till och från lektionerna, upp och nedför trapporna, så gick jag och Frida jättelångsamt bara för att retas. Och jag upptäckte hur svårt det var. man ville hela tiden gå mycket fortare, skynda skynda. Man blev stressad av att bara gå långsamt. Det var då jag insåg hur stressad man egentligen är, utan att själv inse det.

Vad vi borde göra är helt enkelt att göra saker långsammare. Ta oss tid att lyssna på andningen. In ut, in ut. Långsamt och lugnt. Gå lite långsammare, titta oss omkring. Lev i omvärlden, inte i våra egna världar. I varje fall inte hela tiden. Har vi läxor eller arbete att göra efter skola/arbetstid; gör det. Men gör det lugnare, börja tidigare att plugga till ett prov, och ta tillvara på arbetstiden på dagarna. Utan att stressa.

Varje helg börjar jag med att tänka "Äntligen helg". Och varje helg avslutar jag med att tänka "Inte vecka nu igen". Tiden där emellan, själva helgen alltså, går på en kvart. Känns det som. För jag har antingen hela helgen fullspäckad av saker att göra, människor att träffa. Eller så är det tvärtom, jag gör ingenting. Men då går tiden åt till att tänka "Jag måste göra något!". Så hur helgen än ser ut så går den i rasande fart. Och vips, så är det ännu en skolvecka, full av måsten.

Livet består av saker man lär sig. Lär in, lär ut. That's the secret. Så vi får lära oss att leva. Hur man går, står, sitter. Och hur man lever bra, lugnt och till 110 % ändå. Ett liv i rörelse, men inte i ljusets hastighet. Should I stop the music or not? I say; let it play, but do not wind forward.

//Annika Bråttom-Varför.