Long time no see

Nej, nu får jag dra upp mig själv ur skrivarkrampsjagvetintevad-träsket och skriva något. Kanske inte kommer bli så bra, kanske inte kommer bli så kreativt. Men det är i alla fall ord, svart på vitt, som matar min blogg och låter den leva just a little bit longer.

Det jag idag bara lite sofistikerat ska ta upp är hur små små saker kan göra så stor stor skillnad. En vänlig klapp på ryggen hjälper, ett ord i ansiktet stjälper. Ibland. Hit och dit med humöret, hit och dit med känslorna. Som små pusselbitar i det oändliga pussel som kallas Livet.

För vissa är att hitta ett par exceptionellt vackra skor göra dagen bäst. För andra är allt fantastiskt bara de får ta den där joggingrundan på morgonen innan allt annat vaknar. Samtidigt som dessa människor går omkring och är lyckliga, är andra människor precis lika olyckliga. De kanske hade slut på mjölk till morgonkaffet, eller fick en fluga i munnen när de sprang till bussen för att hinna med ett möte.

De där små små sakerna som gör allt. De är livet. Helt och hållet. De stora sakerna, de är bara delar av livet. Som ett sidokapitel i Boken om Oss. Men livet håller ju på hela tiden, det går bara olika fort. Och småsakerna, som flugan i munnen eller skorna på rean, det är de som håller oss uppe, levande, rörliga. det är det som fyller vårt liv med Liv. Utan småsaker, vad skulle man ha då? Tomrum tomrum tomrum tomrum HÄNDELSE tomrum tomrum tomrum... Vad gör man i tomrumet då, fusion?

Nej, det är Livet vi lever, hur det än ser ut. Och småsakerna, är Livet.


//The living one

Day One: Vigil

Vigil. Vaka. En väntan, sekunder känns som timmar, minuter som år. Det närmar sig, men när är tiden inne?

Vi lever alla i vår egen lilla värld, som vi skapat bara för oss. Där färgerna är våra, och orden magiska. Ibland korsas vi andras små världar. Vissa korsar andras väldigt ofta, för de bryr sig. Vissa stannar kvar i sina egna för alltid.

Vi som har förmågan att korsa andras, vi både lever och lider mer än de som inte kan. Vi lever med människor. Andra lever mot människor. Lever man med människor lär man sig att älska. Och att sakna. Och att mista.

Att mista, är något stort. Något hemskt. Något ofattbart. En värld rasar samman, klipps bort från sammanhangen. Tar slut. Evighetstecknet reser sig upp, blir en vanlig åtta, och rätar sedan ut sig till en nolla. Ingenting. Att vänta på detta, vaka, är att helt och hållet träda in någon annans värld. Bära den framåt, mot ingentinget. Eller det nya, bakom ingenting. Stödja den lilla världen, hjälpa den. Världarna blandas, plågas tillsammans. Plågas, men får också lugn. För man vet, att man aldrig är ensam.

Ibland kan en vaka vara av själviska skäl. Man känner skuld. Man kanske har orsakat att någons värld är ingenting. Eller så önskar man att man kunde komma in i någon annans jag-värld, men är inte kapabel till det. Så man vakar in i det sista, för att få självupprättelse eller för att försöka krossa den lilla döende världen. Men detta, detta är ren ondska.

Vaka är att blanda världar. Leva för någon annan.
Vaka är att vänta. Vänta på att någons värld ska färdas förbi ingentinget, in i nästa stora kapitel.
Vakar man inte, lämnar man en värld åt ett ensamt öde.




(Jag kunde inte lägga upp en youtubevideo på låten, så länkar till den istället: Day One: Vigil )

Idé!

Jag lever. Och jag har en idé. Nu och flera veckor framåt ska jag skriva minst ett inlägg i veckan, och de ska handla om det temat som låtarna från Ayreon's skiva The Human Equation heter. Överskriften ska vara låtnamnet, och innehållet ska jag själv komponera, men det ska handla om låtnamnets tema/titel.

Så nu ska min blogg börja leva igen! Hoppas ni blir glada och kommenterar massa.