Let's compare scars

Alla har vi ärr.

Jag pratar om både fysiska och psykiska ärr. Jag har båda, men de som gör absolut ondast är de psykiska Det tror jag många håller med mig om. Man tror, och kanske man har rätt, att man har haft en bra barndom. Många har det. Jag har antagligen det, egentligen inte mycket att klaga på. Men det är de "små" sakerna som ger mest avtryck. Som den där reklamen med en pojke som bär omkring på svarta ord som "Bög", "Tönt" och "Pluggis". Och plötsligt dyker ett rött ord, "Hej", upp. Ett litet ord, som kan göra så mycket.

Men oftast är det de små, men negativa händelserna som etsar sig fast för att aldrig lossna. Man kan inte bara knyckla ihop sitt gamla liv och slänga i papperskorgen. Det fungerar inte så. Ärren, eller sårskorporna som lätt rivs upp, ligger kanske djupt inne. Men de finns där, och är just vad det är. Ärr. Vävnad som aldrig försvinner. Det kan blekna lite med åren, men de är där, nu och för alltid.

De där orden, de där känslorna. "Går du på kokain eller?", "Jävla benrangel!", "Pluggis!". Att varje dag få höra, av sina kompisar, att "Nej jag har inte tid att vara med dig, jag ska ....". Att veta att många bara umgås med en för att man är smart och kan få bra betyg på uppsatser. Att känna att man bara är ett andrahandsval. De kanske verkar oskyldiga, de är trots allt i-landsproblem. Och i det stora hela är det ingenting. Barnen i Afrika svälter, våldtas och dör. Jag sitter här och funderar på om jag borde gå ner i vikt till 49 kg istället för att väga 51, och undrar om mina kompisar glömmer bort mig bara för att de har andra saker att göra.

Dessa ärr, som ibland blir sköra skorpor som vad som helst kan riva upp, gör att jag blir jobbig. Svartsjuk när kompisar inte har tid. Rädd att bli lämnad. Rädd att jag inte duger, att jag borde vara på ett annat sätt. Se ut på ett annat sätt, föra mig på ett annat sätt. Vara bättre. Och jag vet att många känner så. De har inte samma ärr som jag, men de har skador. Djupa, kanske inte allför hemska, men ändå. Jag, vi, har inte blivit våldtagna. Har inte blivit misshandlade. Har varit älskade from time to time. Men skador behöver inte bara komma från livshotande situationer.

Mina ärr rivs upp och blir till blödande sår så fort jag blir lämnad ensam. Och när de väl blöder, är det svårt att sy ihop dom. Ett plåster kan hålla ett tag, men förr eller senare blöder det igenom, och färgar allt av levrat blod. Och ingen har väl någonsin älskat en oformlig klump av blödande massa?

Man kan dölja ärr. Väldigt väl. Men hur dolda de än är, hur mycket man än tror att de är bortglömda, så finns de alltid där djupt under alla lager makeup och kläder.

Den nakna sanningen är ärrad.

//The BohEmo

*tystnad*

Nu har jag inte skrivit något på länge. Alls. Men jag har inga idéer whatsoever. Helt tyst och tomt. Jag tror det är för att jag saknar folk. Jag kan inte tänka utan er. Vill ni träffa mig i veckan och typ... fika? Eller bara ses? För min fantasi existerar inte utan er hjälp! Typ imorn? Eller... tisdag? Eller någon annan dag? Så fort som möjligt...

Saknad...

Hemma hos familjen

Familj. Vad är det?

För några år sedan var det ordet familj som fick mig att bli varm. Som sände trygga vibbar genom hela min kropp. Nu har den effekten ebbat ut, och min uppfattning om familj är uppluckrad.

Under hela min barndom var vi i vår familj väldigt sammanhållen. Vi åt middag tillsammans varje dag, hade diskussioner om allt och inget, åkte på familjesemestrar, spelade sällskapsspel. Hela kittet. De lärde mig vad som var rätt och fel. De lärde mig att älska. De lärde mig att hata.

Nu för tiden vet jag inte vad jag tycker. Pappa är aldrig hemma, och när han är det... så känns det inte som min pappa. Det känns som en ingift farbror som kommer och gör intrång i huset. Vårt hus. Och jag vet inte ens om jag vill lära känna honom igen. Vi har inget gemensamt, och hela han bara sänder buttra vibbar omkring sig. Jag tror inte att han gillar att vara hemma heller. Så, jag tror inte vi är en familj längre. Vi är en mamma, och hennes två tonåriga döttrar. Som bor tillsammans.

För mig var som sagt familjen en källa till trygghet, värme. Men för många andra är det inte så. Jag känner en del (inga namn nämnda) som inte tycker om sin familj. Inte på det sättet. Och har aldrig gjort, har alltid levt "ensamma". Sen känner jag andra (inga namn nämnda där heller), som har en helt annan syn på familj. De bråkar, äter djupfrysta middagar i micron om de orkar, och pratar bara om de ska be någon skicka smöret, eller städa rummet. Det är deras familj.

Så tänker man; men vissa har ju inte ens en familj. Många, till exempel fattiga barn i Afrika eller liknande, lever ensamma på gatan. Inga föräldrar, ingen släkt. Deras familj är från gatan, i form av andra barn, kanske den där snälla restaurangägaren på hörnet av gatan som ger dom mat ibland, eller den varma gatuhunden som finns där för trygghet. Det är också en typ av familj.

Nu, i min värsta revoltålder, känner jag att mina vänner är lika mycket familj som min familj. Min älskade incestfamilj, min älskade KAF. Nu är det de som är källan till trygghet och värme. Det är de jag vill rymma till, bort från allt annat. Förut rymde jag hem. Nu rymmer jag bort.

Jag älskar min mamma. Jag älskar min syster. Men älskar jag min pappa? Pappa? Farbror? Gubbe som sover här ibland? Jag vet ärligt talat inte. Och jag vet inte om jag orkar försöka. Jag umgås hellre med mina andra familjer, än låtsas tillhöra något här hemma i huset. Hemma, vart är det?

Familj. Hemma. Två starka ord. Vad betyder de?

Fall

Ja, nu när hösten är här, eller i alla fall närman sig med gigantiska 14 mila steg, så betyder det en ny tid. En ny era. Eller rättare sagt, ofta blir det tvärtom. Hösten innebär inte ny tid, det innebär vardag. Tillbaka till det. Dag efter dag efter dag efter dag efter dag...

För mig brukar hösten inte betyda något nytt. Som våren, det är alltid något nytt där. Man längtar till sommarlovet, man har planer, man lever. Men hösten är bara... ytterligare ett år. Skolår. Tiden för depressioner, regn och rusk, stormar, prov, spöken, slask och dyra höstkläder. Inget spännande alls. Man är bara fast i det upprepbara, till synes oändliga.

Men tänker man efter så är hösten egentligen ganska mysig. När det regnar kan man sitta inne och dricka te (jag har blivit te-frälst) och mysa, när det är mörkt kan man tända levande ljus. Hösten är egentligen mystiden på året. Bara det att få människor inser det innan det är för sent och höst har övergått i vinter.

Nu ska jag inte säga att jag tror att denna hösten kommer bli roligare eller mindre grå och trist än de föregående. För det tror jag inte. Jag, och många andra, kommer ha våra perioder av höstdepression. Kommer klaga på alla prov. Kommer längta efter jul eller halloween eller nyår eller sommaren. Kommer vilja leva igen. Men man kan i alla fall vandra in i hösten och försöka ha en bra inställning. Försöka se till det positiva. Som att man nu äntligen kan få använda mysiga stora tröjor, och halsdukar och sånt. Och få sova med sitt extratjocka duntäcke.

Men antagligen kommer jag, du, vi, ni, oss - falla. In i mörkret, in i hösten. För bra humör går sällan att behålla någon längre tid. Inte i tiden för höst. Det jag kan säga är; jag hoppas vi faller tillsammans.




// The Pretender

Skulle det?

Bara för att Poffe skrev ett blogginlägg om förhållanden, och för att jag och Miran pratade om... sånt, började jag tänka igen. Eller, jag tänker ganska ofta. Men i alla fall.

Det som de flesta vill ha, det som är normalt, är att ha ett förhållande med någon. Att ha någon att dela allt med, att luta sig mot i svåra stunder, och dra med när man ska leva livet. Att mysa med, att umgås med, ja till och med att bråka lite med. För bråka lite, inte för allvarligt, visar bara på kärlek.

Jag kan inte låtsas som om jag inte vill ha någon. För det vill jag. Jag vet ingen specifik person just nu, men bara någon. Jag vet bara inte hur jag ska hitta honom. Ofta när folk som inte känner mig frågar om jag har någon kille och jag svarar nej, så tittar det på mig som om de undrar vad som är fel med mig. Som om insidan skulle vara alldeles ärrig och missbildad och ful. Fast det inte syns på utsidan. För en sån som jag, bara måste ha en kille. Annars är det något fel. Får jag höra.

Jag vill inte bli sårad. Och jag vill inte såra. Men det sistnämnda har jag gjort flera gånger. Fler än jag borde. Och det förstnämnda... Har aldrig hänt. För jag låter ingen komma så nära. Kärleksmässigt. Jag har väldigt lätt för att älska på ett kompissätt. Men mer... nej. Jag vill, men jag är rädd. Eller rättare sagt, jag är inte rädd heller. Jag bara inte låter folk (läs: killar) komma tillräckligt nära. Jag tror det känns fel på något sätt, att någon kan älska mig. Jag var alltid den fula lilla tönten som killar alltid retade när jag var yngre. Och nu är jag plötsligt intressant. Det går bara inte in i min hjärna.

Och vad jag vill säga nu med detta vet jag inte. Min hjärna är ett kaotiskt moln av förvirring. Jag skrev i alla fall en dikt om det. Jag tror i alla fall att den handlar om det, jag är inte säker. Tolka den som ni vill.


Skulle det?


Om du
var allt som fanns
Skulle jag vilja

Skulle jag?

Om jag
var allt som syntes
Skulle du göra

Skulle du?

Om de
var allt som hindrade
Skulle vi vilja

Skulle vi?

Om vi
var allt som gick
Skulle de heja

Skulle de?

Om det
var allt som behövdes
Skulle det gå

Skulle det?

There is no Pain

Detta kommer låta jätte-emo. Men det är det inte, absolut inte. Jag mår bara bra idag. Förutom att jag är förkyld, men det är en annan sak. Detta inlägget är bara... Vad jag tycker och tänker om smärta. Helt enkelt.

Fysisk smärta är en väldigt påtaglig känsla. Alla har känt den någon gång (utom de som har den där sjukdomen som gör att man inte kan känna fysisk smärta). Det är skillnad på smärta och smärta. Smärta som i "Aj, jag fick en flis", är inte direkt samma sorts smärta som i "Fan, höftbenet gick av och sticker ut en decimeter från kroppen". Och psykisk smärta har inget med det andra att göra över huvud taget. Tycker jag.

Min teori är att den mesta smärtan går att tänka bort. Kanske inte den i höftbensexemplet, men i andra mindre exempel. Om man exempelvis går på en väldigt het strand, och fötterna bränns sönder, så är det bara att tänka "Smärtan finns inte". Så vips är den borta. Faktiskt. Det funkar för mig, i alla möjliga situationer. Nu har jag tydligen ovanligt hög smärtgräns säger naprapater och kiropraktorer, men i alla fall. Stark vilja har jag också. Tycker jag att något inte ska göra ont, så gör det inte det.

Många jag känner skär sig. Det är inte det minsta bra eller kul. De gör det för att de är tomma på känslor. Så känner jag också ibland men det hjälper inte att skära. För smärtan finns inte. Och finns ingen smärta, så kan man heller inte ersätta den tomma känslan. Den enda riktiga smärta är den psykiska, den går inte att tänka bort. För den bor redan i våra huvuden, och förstärks bara om man tänker på det. I det fallet ska man göra tvärtom, inte tänka alls.

Så det man ska göra för att må bättre när man mår dåligt, är att först komma fram till om det är fysisk eller psykisk smärta. Och det kan vara svårt, believe me. man kan tro att något är psykiskt, tills man kommer fram till att man känner sig deppig för att man inte har ätit något på hela dagen. man kan också tro att något är fysisk smärta, när det i själva verket är djupt psykiskt och däför känns i hela kroppen.

Hjälp till att må bra:
Steg 1 - lokalisera smärtan.
Steg 2 - tänk att smärtan inte finns (om det är fysiskt), och tänk på en vacker röd boll med badankor på (om det är psykiskt).
Steg 3 - må bättre.


// Dr. Pain, better than "Dr." Phil.

Tänkte bara börja med att säga att folk är dåliga på att kommentera nu för tiden. Heh. Om någon läser fortfarande alltså. Det vet jag ju inte. Men känn er träffade om ni inte kommenterar!

Idag tänkte jag i alla fall skriva lite om svartsjuka. Och inte bara den sortens svartsjuka som alla tänker på, den som har med kärlek att göra. Utan all sorts svartsjuka. En sorts svartsjuka är ju att man blir svartsjuk på en annan person för att h*n är tillsammans med den personen man vill ha. Nu har det inte direkt hänt mig ofta, om ens någonsin, men i alla fall. Den känslan lär vara jobbig. Man kan också vara svartsjuk när man väl är tillsammans med någon. Om denna någon tittar på en annan (mär mina ord: tittar, inget annat) så känner man svartsjuka. Man gör det. Dock inte jag eftersom jag aldrig varit direkt kär. Dessa två känslor, och en del andra versioner av den, är väl den mest "traditionella" svartsjukan.

Det alla inte tänker på är den mer vardagliga svartsjukan. Som också den kan vara väldigt stor och överväldigande. Exempelvis den känslan som infinner sig när någon annan har det du vill ha. Pengar, en tröja, en godisbit, ett kylskåp... whatever. Eller den där du känner att när din kompis eller annan person pratar med en annan istället för dig en liten stund. Att du plötsligt inte är den mest intressanta. Kanske aldrig heller har varit. Bara ett tidsfördriv. Så börjar tankarna gå. Att du inte räcker till. Du vill ha ensamrätt. Eller så vill du bara ha de där pengarna som alla andra har. Eller den där killen. Eller den där lyckan. Eller det där livet.

Som ni kanske märker så känner jag den där andra sortens svartsjuka rätt ofta. Tror det hänger i sen jag var yngre och inte hade några direkta människor som verkligen... brydde sig. Eller den där leksaken alla andra hade.

Men i alla fall, detta ska inte bli ett inlägg om mig. Utan om svartsjuka i allmänhet. Varför finns denna idiotiska känsla? Har den något syfte? Eller är det bara en biprodukt av all materialism som sammhället skapar? Hur som helst så är det en väldigt powerful känsla... Den borde uppmärksammas mer.


//Blacksick (lika svengelsk som Umbridge vår engelskalärare)

Freudianska funderingar (fast tvärtom)

(Jag ska bara börja med att säga att jag mår bra nu igen. Så länge nu det håller. Men i alla fall, så är jag inte tom och så för tillfället. Så ni vet)

I alla fall så ska jag ägna det här inlägget till att fundera kring det här med meningen med livet. Vad är meningen med livet? Finns det ens någon mening?

Enligt många är meningen med livet att fortplanta sig. Att ge nya individer förutsättningen att, även dom, kunna avla fram en ny och lite bättre människa (även djur). Enligt andra är det att försörja sin familj och andra man älskar. Att leva för de man älskar helt enkelt. Enligt ytterligare andra är det att helt enkelt ha så kul som möjligt under den tiden vi lever här. Och enligt Sigmund Freud så är meningen sexuell. Att man bara drivs av sin sexualdrift och att meningen är att... ha sex? Kanske. Antagligen skulle han sagt så om någon frågade honom.

Jag tror inte på någon av de teorierna. Jag tror inte att livet har någon mening. Livet bara... är. Som det är. Vi lever här för att vi gör det. Inte av någon speciell mening. Vi föds. Vi dör. Vi lever. Så är det bara. Kort och koncist. Den teorin är inte speciellt positiv. Man känner sig väldigt liten och meningslös (vilket är vad man är). Och tänker man samtidigt på hur stor världen, universum, egentligen är så känner man sig ännu mindre och obetydlig.

Sånt här tänker jag ofta på. The meaning of life, the universe and everything. Men inte blir jag mycket klokare för det. Jag blir bara mer förvirrad, mer fundersam, mer filosofisk, mer skadad och mer borttappad. Så varför jag ens tänker på såna här existensiella tankar är en gåta. Jag är helt enkelt addicted. Jag kan inte sluta.

//The lost girl

Ensamhet, tomhet och kärlek

Ni vet den där känslan av ensamhet? Psykisk ensamhet. Känslan av att även om man står i ett rum fullt av folk så är man ensam. Så känns det nu.

Jag vet att folk älskar mig. Jag vet att jag är frisk (fysiskt >.<). Jag vet att jag inte behöver oroa mig för att få mat eller vatten för dagen. Jag vet att jag är smart. Jag vet till och med att jag ser bra ut. Men det hjälper inte. Det hjälper inte att veta med hjärnan. Man måste veta med själen, hjärtat, också. Och det gör jag inte nu. Jag känner mig ensam, trots att jag vet att jag inte är det.

Ni vet den där känslan av tomhet? Psykisk tomhet. Känslan av att man inte orkar eller vill göra något, och man inte känner någon glädje, sorg eller något annat. Så känns det nu.

Jag vet att jag inte har något jag borde vara deppad över. Jag vet att mitt liv faktiskt är ganska bra. Jag vet att jag var glad så sent som i lördags. Att jag kände att jag faktiskt inte har några problem. Men det har jag. Tydligen. Mitt problem är att jag ständigt åker berg- och dalbana. Mitt humör går upp, och det går ner. Men inte som normala människor. Utan väldigt snabbt, och väldigt svängigt och ryckigt. En ovärdad berg- och dalbana. Det fick jag bekräftat av min kurator.

Men vad fan ska jag göra åt det här? Jag vet ju allt jag behöver veta för att leva happily ever after. Men kommer jag göra det? Nej. För berg- och dalbanan kommer så småningom spåra ur. Den behöver en stor reparation. Och de enda som kan reparera den är de jag älskar. Men det kan bara laga den när jag är med dom. När jag är ensam så slits den ner snabbare än den byggs upp.

Några få gör mig riktigt glad. Er jag var med i lördags, Vickan och Poffe. Ni är precis som jag båda två, fast på olika sätt. Jag känner mig inte ensam med er. Sandra, du är en virvlande palett av humör, och gör mig alltid glad. F och K. Ni är mina två livsnödvändiga komponenter. Protonen och elektronen i mitt atom. Fast annorlunda. Sen finns et några fler. Men det var er jag räknade upp nu som jag tänkte på nu. Och jag ville bara säga hur mycket ni betyder.

Nu sitter jag här ensam mitt i natten, och borde sova. Men att sova innebär att man måste vakna. Och jag vet inte om jag orkar med att vakna, gå till skolan, och leva.

Fan.

//The ouzo-drinking emo kid