måndag 1 september 2008

Ensamhet, tomhet och kärlek


Ni vet den där känslan av ensamhet? Psykisk ensamhet. Känslan av att även om man står i ett rum fullt av folk så är man ensam. Så känns det nu.

Jag vet att folk älskar mig. Jag vet att jag är frisk (fysiskt >.<). Jag vet att jag inte behöver oroa mig för att få mat eller vatten för dagen. Jag vet att jag är smart. Jag vet till och med att jag ser bra ut. Men det hjälper inte. Det hjälper inte att veta med hjärnan. Man måste veta med själen, hjärtat, också. Och det gör jag inte nu. Jag känner mig ensam, trots att jag vet att jag inte är det.

Ni vet den där känslan av tomhet? Psykisk tomhet. Känslan av att man inte orkar eller vill göra något, och man inte känner någon glädje, sorg eller något annat. Så känns det nu.

Jag vet att jag inte har något jag borde vara deppad över. Jag vet att mitt liv faktiskt är ganska bra. Jag vet att jag var glad så sent som i lördags. Att jag kände att jag faktiskt inte har några problem. Men det har jag. Tydligen. Mitt problem är att jag ständigt åker berg- och dalbana. Mitt humör går upp, och det går ner. Men inte som normala människor. Utan väldigt snabbt, och väldigt svängigt och ryckigt. En ovärdad berg- och dalbana. Det fick jag bekräftat av min kurator.

Men vad fan ska jag göra åt det här? Jag vet ju allt jag behöver veta för att leva happily ever after. Men kommer jag göra det? Nej. För berg- och dalbanan kommer så småningom spåra ur. Den behöver en stor reparation. Och de enda som kan reparera den är de jag älskar. Men det kan bara laga den när jag är med dom. När jag är ensam så slits den ner snabbare än den byggs upp.

Några få gör mig riktigt glad. Er jag var med i lördags, Vickan och Poffe. Ni är precis som jag båda två, fast på olika sätt. Jag känner mig inte ensam med er. Sandra, du är en virvlande palett av humör, och gör mig alltid glad. F och K. Ni är mina två livsnödvändiga komponenter. Protonen och elektronen i mitt atom. Fast annorlunda. Sen finns et några fler. Men det var er jag räknade upp nu som jag tänkte på nu. Och jag ville bara säga hur mycket ni betyder.

Nu sitter jag här ensam mitt i natten, och borde sova. Men att sova innebär att man måste vakna. Och jag vet inte om jag orkar med att vakna, gå till skolan, och leva.

Fan.

//The ouzo-drinking emo kid

6 kommentarer:

Kristoffer sa...

Du skriver väldigt bra.

Och jag förstår precis vad du menar. Älskar beskrivningen av Sandra.

Anonym sa...

Först: Jag älskar utseendet på din blogg.
..och jag förstår hur du känner. Att liksom vara lite psykiskt misshandlad, fast ändå inte. (jag är dålig på att förklara)
Mitt humör är också som en berg-och-dalbana. Jag tror inte man kommer ur det. Det gäller bara att.. Jag vet inte. ><
Jag förstår dig iallafall.
Och jag måste hålla med Poffe. Du skriver jättebra.

LitenBlondUggla sa...

Jag vet vad du menar >.< den känslan är jättejobbig ju :(

Jag måste passa på att säga att du har gjort en kanonhäftig blogg!

Och du skriver jättefint också

Sen ska jag vara mitt blonda, optimistista jag och säga (läs skriva) att det blir bättre

Kram på dig :)

Anonym sa...

Jo jag vet precis vad du menar, för mig så blev det så att jag hamnade på psyket och får spendera de närmaste åren med att käka antideprisiva piller. Det funkade för mig det kanske funkar för dig med.

Lunandrez sa...

Naw, måste vara oerhört jobbigt med ett så pass svängande humör... mitt svänger ju såklart också, men inte så som du verkar ha det. Men jag förstår precis hur du menar, är jag ensam och inte gör någonting socialt känner man sig väl lite smådeppig. Det är segt.

Men du skriver så bra, det är lätt att förstå dina tankar till fullo. Och jag tror det (humörsvängandet d.v.s.) kommer bli bättre med tiden :)

Anonym sa...

jag tror du har bipolär sjukdom för jag har det och låter väldigt likt hur det svänger och känns och så. Va jag fått veta så e det ärftligt men finns piller man kan ta, fast har inte prövat själv men tycker du ska göra det, lycka till och än hur jobbigt det kan kännas ibland så e det bara att kämpa för känns bättre efter ett tag men gör inget dumt när det känns som värst