Bara för att Poffe skrev ett blogginlägg om förhållanden, och för att jag och Miran pratade om... sånt, började jag tänka igen. Eller, jag tänker ganska ofta. Men i alla fall.
Det som de flesta vill ha, det som är normalt, är att ha ett förhållande med någon. Att ha någon att dela allt med, att luta sig mot i svåra stunder, och dra med när man ska leva livet. Att mysa med, att umgås med, ja till och med att bråka lite med. För bråka lite, inte för allvarligt, visar bara på kärlek.
Jag kan inte låtsas som om jag inte vill ha någon. För det vill jag. Jag vet ingen specifik person just nu, men bara någon. Jag vet bara inte hur jag ska hitta honom. Ofta när folk som inte känner mig frågar om jag har någon kille och jag svarar nej, så tittar det på mig som om de undrar vad som är fel med mig. Som om insidan skulle vara alldeles ärrig och missbildad och ful. Fast det inte syns på utsidan. För en sån som jag, bara måste ha en kille. Annars är det något fel. Får jag höra.
Jag vill inte bli sårad. Och jag vill inte såra. Men det sistnämnda har jag gjort flera gånger. Fler än jag borde. Och det förstnämnda... Har aldrig hänt. För jag låter ingen komma så nära. Kärleksmässigt. Jag har väldigt lätt för att älska på ett kompissätt. Men mer... nej. Jag vill, men jag är rädd. Eller rättare sagt, jag är inte rädd heller. Jag bara inte låter folk (läs: killar) komma tillräckligt nära. Jag tror det känns fel på något sätt, att någon kan älska mig. Jag var alltid den fula lilla tönten som killar alltid retade när jag var yngre. Och nu är jag plötsligt intressant. Det går bara inte in i min hjärna.
Och vad jag vill säga nu med detta vet jag inte. Min hjärna är ett kaotiskt moln av förvirring. Jag skrev i alla fall en dikt om det. Jag tror i alla fall att den handlar om det, jag är inte säker. Tolka den som ni vill.
Skulle det?
Om du
var allt som fanns
Skulle jag vilja
Skulle jag?
Om jag
var allt som syntes
Skulle du göra
Skulle du?
Om de
var allt som hindrade
Skulle vi vilja
Skulle vi?
Om vi
var allt som gick
Skulle de heja
Skulle de?
Om det
var allt som behövdes
Skulle det gå
Skulle det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Kan du... sluta tänka exakt som jag?
Hälften av alla gånger jag läser din blogg, t ex nu, så skulle det lika gärna, nästan ord för ord, kunna vara någonting jag skrivit själv.
Men det är okej att du är så pass kuslig, då är jag i alla fall inte själv.
Och inte du heller. :)
Håller med zackrisson, väldigt ofta går det att känna igen sig precis i det du skriver, men det har jag nog nämnt förr så det är väl tjatigt nu. x)
Fast jag känner verkligen igen mig lite i det här blogginlägget, kanske inte lika mycket, jag har väl inte direkt varit särskilt retad när jag var yngre och så men visst har det hänt. Fast jag är väl inte direkt den urläcka killen så det är väl inte direkt så att jag är så intressant för tjejer, känner jag, därför förutsätter jag alltid att tjejer är helt ointresserad av en, nästan ignorerar en. Har låga förhoppningar eller vad man ska säga. Det är så det blivit helt enkelt, av sig självt. Har väl inte direkt självförtroendet alltid.
Intressant dikt, för övrigt, den var fin. :)
Personligen har jag insett att jag inte vill ha något förhållande, det är åtminstone så jag ser på saken nu, för jag har funnit att det enda som kommer utav det är sorg, för mig, alltså, därmed säger jag inte att det finns lyckliga slut. För de finns, om än aldrig hos mig.
Det är lite så jag fungerar. Jag vill inte lita på folk (även om undantag till en viss gräns existerar). Till exempel så hade vi en värdegrundsuppgift i skolan, man skulle ta ett blankt papper och måla något som man kände trygghet av med vattenfärger. Det jag målade var ingenting. Pappret förblev tomt. Jag ville inte.
Satt och funderade lite på resan hemåt på allt och ingenting, och kom att tänka på en del av ditt inlägg; "Jag var alltid den fula lilla tönten som killar alltid retade när jag var yngre. Och nu är jag plötsligt intressant. Det går bara inte in i min hjärna."
Jag tror det är så att när man är yngre så är det alltid någon som faller utanför på något vis, man måste vara "perfekt" för att någon kille/tjej skall gilla en, vara intresserad etc. etc. (även om det ju inte är på samma vis när man är yngre). När man blir äldre blir man också klokare, anser jag, och man lär sig att uppfatta och lära käna folk på ett helt annat sätt. Det är då allting kan vända och bli helt tvärtom på intressefronten så att säga, även om det för en tidigare väldigt retad person förstås är svårt att förstå och greppa om det - kanske har man varit retad för ingenting förut, till och med, folk har bara inte haft vett i huvudet. Om du förstår vart jag vill komma.
Bara lite tankar som dök upp som jag tyckte jag skulle dela med mig av gällande ämnet. :)
Tänkte nu kommentera flera inlägg i samma kommentar...
För det första så bad du läsare känna sig träffade om man aldrig kommenterade, och jag måste erkänna att jag aldrig varken kommenterat eller missat ett inlägg (tror jag). Så here it comes, ungefär.
Funderade över det du sa om att man kan tänka bort smärta, vilket jag håller med om helt och hållet. På samma sätt tycker jag att man kan tänka bort den där "åh-jag-vill-ha-någon-nära-känslan" som inte är alltför ovanlig. Och tänker man att den inte finns, så gör den inte det. Och då känns det mycket lättare att ta för sig av det man blir erbjuden, som "nybörjarintressant" eller vad man ska kalla det. Att låta någon komma en nära innebär en risk att bli sårad, men också en chans att uppleva något som är bland det härligaste som finns! Ungefär så tänker jag. Fin dikt tänker jag också. :)
big fan of your blog ;)
vill man ha någon, eller vill man ha någons behörighet? Det hade varit underbart om en Edward fanns där ute och väntade, men hittar man någon som inte är som honom... vågar man då ta steget?
hatar kärlek. Ska satsa på arbetet och resor i framtiden, killarna får kvitta.
Uhu, känner igen mig massor i det där. Men människor är ju sociala varelser och då ingår närhet?
Fast jag är med för 'rädd' att folk ska komma förnära. Jag är folkskygg och gillar inte alls när folk är för på. Därför får jag väl sitta i min ensamhet och skylla mig själv, hah?
Skicka en kommentar