Det pratas mycket om att man vill bli ihågkommen. Vara speciell, vara originell, vara bra. Vara någon. Ingen vill vara som en i mängden, alla vill synas. Fast på bra sätt. Det ingen har fattat är att man inte kan vara ett original. Alla är vi mer eller mindre kopior av varandra, vi är alla samma.
Det finns stereotyper. Emo, fjortis, brat, goth, punkare, hårdrockare, glam, tönt, getho, pretto, och så detta överanvända ord normal eller average. Vi har alla stött på dessa stereotyper. Och tänkt: Sån där är minsann inte jag. Jag är Jag. Men vad är man då? Om man inte är en av dessa, med flera, stereotyper? Jo man är en blandning. Man har karaktärsdrag från olika mallar, men man kallar det originalitet.
Säg att du under ditt liv har träffat några hundra människor. Träffat, som i pratat med en lite längre tid än bara "Nej, jag vill inte ha kvittot". Då har du med all säkerhet också träffat folk från alla olika mallar, stereotyper. Med andra ord kommer du ytterst säller mer i ditt liv bli förvånad av en persons personlighet och handlingar. De gånger du blir det, är det något "fel" på de personernas psyken.
Fel. På psyket. Detta brukar kallas för mentala sjukdomar. Psykoser och neuroser. Men inte ens de kan förvåna, chocka, vara originella. För de är också mallar. Läser du om, till exempel, panikångest så står det hur en sådan person brukar vara, agera. Konflikträdd, rädd att lämna hemmet, överkänslig mot våld. Med mera. Inte alla är så, men många. För att det ligger i deras gener. Deras felaktiga gener. Säger de som "vet".
Så nästa gång du träffar en ny person, leta fram i databasen vilka typer av personer du vet. Och sätt in deras handlingar och tankar i denna nya person. Då vet du också hur denne kommer att reagera, säga och tycka. För även denna person är en mall, eller en blandning av mallar. Är en mall blå, och en röd, kanske en person blir lila. Mentalt. Men den är fortfarande bara uppbyggd av blått och rött.
Att säga "Jag vill bli någon, betyda något. Jag ska bli ihågkommen som mig!" är egentligen slöseri med stämbanden och talförmågan. För det går inte. Många blir ihågkommna. Men de har egentligen bara haft tur. Eller otur, beroende på hur man ser det. De blir Mallar med stort M, kanske någon att se upp till. Efterlikna. Dessa genom åren kända människor var redan mallar. Nu blir de härmade, och mallarna blir ännu mer tydliga, skarpa.
Ta t.ex. Gutenberg. Han är känd, han blev någon. Varför då? Jo för att han uppfann boktryckarkonsten. Detta innebär att han blev känd för något han gjorde. Inte vem han var. Han må ha varit smart, allmänbildad, trevlig och uppfinningsrik. Men det är många. Han hade bara turen att visa världen något som faktiskt behövdes.
Tänker man efter så är vi alla lika. Inte ens innerst inne, utan på ytan. Vi är vandrande mallar. Vissa kanske är en mall med arkiv från flera olika håll, men de är fortfarande mallar. Du är ingen, jag är ingen, vi är inga. Eller alla.
No one will live forever.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Gutenber (han hette väl så? O.o) uppfann inte boktryckarkonsten, han förfinade den.
Sen har du faktiskt fel där :O Alla är någon. Alla är den de är. Jag är jag, du är du, alla är individer.
Du har helt rätt, men ingen blir ihågkommen för den man är, man blir för något man gjort.
Och även om det är helt rätt, så är det väldiogt deprimerande. Men sant.
Mycket av de du nämner låter så rätt. Själv kan jag inte placera mig in i ett speciellt fack och har aldrig kunnat det. Se bara på min klädstil: mjukisbyxor och osminkad till sportkläder vidare till rock, emo, goth ibland med blandning på pop + svartklädda ögon. Intressen: sjöfart, nörderi, sport, böcker, filmer, fotografering osv. Ingenting matchar. Alltid matchar.
Det beror helt på hur man definerar ordet känd. På Transpaper är jag inte ihågkommen för något jag gjort, jag är ihågkommen och placerad på datorns skrivsbordsunderlägg för att jag var mig själv. Jag kom dit och blev ihågkommen för den jag är, inte vad jag gjorde. :) Sedan är ju de jag gjorde pricken över i:t när gubbarna pratar om mig för andra elever.
Nu blev mitt svar väldigt jag-inriktat tyvärr men det kändes som de rätta denna gången. :)
Alltså, ännu en gång, riktigt bra skrivet!
Men jag håller inte riktigt med den här gången, i alla fall inte till 100%. Vi är inte alls likadana allihopa, utan jag håller med max, alla är vi individer. Man kan däremot vara mer eller mindre lik någon annnan, men aldrig helt.
Ta som exempel du och jag. Vi är syskon, vi är lika på många sätt, men vi är också olika på precis lika många vis. Det är lite det som är poängen: Alla är vi olika
Jag läser din blogg då och då, och först vill jag säga att du skriver enormt bra och intressant.
Men jag tycker att detta blogginlägget var ett minus, jag förstår inte vad du vill få fram av detta inlägget. Det känndes som om det du ville framföra var att ingen betyder någon och alla är som barbiedockor, precis lika varandra och enormt ytliga, och att det inte var någon idé att kämpa sig genom livet eftersom att man ändå inte kommer bli ihågkommen efter att man dött.
Eftersom det är du som skriver det här, är du säkert en av de som har de här fördomarna också.
Skicka en kommentar