Day One: Vigil

Vigil. Vaka. En väntan, sekunder känns som timmar, minuter som år. Det närmar sig, men när är tiden inne?

Vi lever alla i vår egen lilla värld, som vi skapat bara för oss. Där färgerna är våra, och orden magiska. Ibland korsas vi andras små världar. Vissa korsar andras väldigt ofta, för de bryr sig. Vissa stannar kvar i sina egna för alltid.

Vi som har förmågan att korsa andras, vi både lever och lider mer än de som inte kan. Vi lever med människor. Andra lever mot människor. Lever man med människor lär man sig att älska. Och att sakna. Och att mista.

Att mista, är något stort. Något hemskt. Något ofattbart. En värld rasar samman, klipps bort från sammanhangen. Tar slut. Evighetstecknet reser sig upp, blir en vanlig åtta, och rätar sedan ut sig till en nolla. Ingenting. Att vänta på detta, vaka, är att helt och hållet träda in någon annans värld. Bära den framåt, mot ingentinget. Eller det nya, bakom ingenting. Stödja den lilla världen, hjälpa den. Världarna blandas, plågas tillsammans. Plågas, men får också lugn. För man vet, att man aldrig är ensam.

Ibland kan en vaka vara av själviska skäl. Man känner skuld. Man kanske har orsakat att någons värld är ingenting. Eller så önskar man att man kunde komma in i någon annans jag-värld, men är inte kapabel till det. Så man vakar in i det sista, för att få självupprättelse eller för att försöka krossa den lilla döende världen. Men detta, detta är ren ondska.

Vaka är att blanda världar. Leva för någon annan.
Vaka är att vänta. Vänta på att någons värld ska färdas förbi ingentinget, in i nästa stora kapitel.
Vakar man inte, lämnar man en värld åt ett ensamt öde.




(Jag kunde inte lägga upp en youtubevideo på låten, så länkar till den istället: Day One: Vigil )