Long time no see

Nej, nu får jag dra upp mig själv ur skrivarkrampsjagvetintevad-träsket och skriva något. Kanske inte kommer bli så bra, kanske inte kommer bli så kreativt. Men det är i alla fall ord, svart på vitt, som matar min blogg och låter den leva just a little bit longer.

Det jag idag bara lite sofistikerat ska ta upp är hur små små saker kan göra så stor stor skillnad. En vänlig klapp på ryggen hjälper, ett ord i ansiktet stjälper. Ibland. Hit och dit med humöret, hit och dit med känslorna. Som små pusselbitar i det oändliga pussel som kallas Livet.

För vissa är att hitta ett par exceptionellt vackra skor göra dagen bäst. För andra är allt fantastiskt bara de får ta den där joggingrundan på morgonen innan allt annat vaknar. Samtidigt som dessa människor går omkring och är lyckliga, är andra människor precis lika olyckliga. De kanske hade slut på mjölk till morgonkaffet, eller fick en fluga i munnen när de sprang till bussen för att hinna med ett möte.

De där små små sakerna som gör allt. De är livet. Helt och hållet. De stora sakerna, de är bara delar av livet. Som ett sidokapitel i Boken om Oss. Men livet håller ju på hela tiden, det går bara olika fort. Och småsakerna, som flugan i munnen eller skorna på rean, det är de som håller oss uppe, levande, rörliga. det är det som fyller vårt liv med Liv. Utan småsaker, vad skulle man ha då? Tomrum tomrum tomrum tomrum HÄNDELSE tomrum tomrum tomrum... Vad gör man i tomrumet då, fusion?

Nej, det är Livet vi lever, hur det än ser ut. Och småsakerna, är Livet.


//The living one

Day One: Vigil

Vigil. Vaka. En väntan, sekunder känns som timmar, minuter som år. Det närmar sig, men när är tiden inne?

Vi lever alla i vår egen lilla värld, som vi skapat bara för oss. Där färgerna är våra, och orden magiska. Ibland korsas vi andras små världar. Vissa korsar andras väldigt ofta, för de bryr sig. Vissa stannar kvar i sina egna för alltid.

Vi som har förmågan att korsa andras, vi både lever och lider mer än de som inte kan. Vi lever med människor. Andra lever mot människor. Lever man med människor lär man sig att älska. Och att sakna. Och att mista.

Att mista, är något stort. Något hemskt. Något ofattbart. En värld rasar samman, klipps bort från sammanhangen. Tar slut. Evighetstecknet reser sig upp, blir en vanlig åtta, och rätar sedan ut sig till en nolla. Ingenting. Att vänta på detta, vaka, är att helt och hållet träda in någon annans värld. Bära den framåt, mot ingentinget. Eller det nya, bakom ingenting. Stödja den lilla världen, hjälpa den. Världarna blandas, plågas tillsammans. Plågas, men får också lugn. För man vet, att man aldrig är ensam.

Ibland kan en vaka vara av själviska skäl. Man känner skuld. Man kanske har orsakat att någons värld är ingenting. Eller så önskar man att man kunde komma in i någon annans jag-värld, men är inte kapabel till det. Så man vakar in i det sista, för att få självupprättelse eller för att försöka krossa den lilla döende världen. Men detta, detta är ren ondska.

Vaka är att blanda världar. Leva för någon annan.
Vaka är att vänta. Vänta på att någons värld ska färdas förbi ingentinget, in i nästa stora kapitel.
Vakar man inte, lämnar man en värld åt ett ensamt öde.




(Jag kunde inte lägga upp en youtubevideo på låten, så länkar till den istället: Day One: Vigil )

Idé!

Jag lever. Och jag har en idé. Nu och flera veckor framåt ska jag skriva minst ett inlägg i veckan, och de ska handla om det temat som låtarna från Ayreon's skiva The Human Equation heter. Överskriften ska vara låtnamnet, och innehållet ska jag själv komponera, men det ska handla om låtnamnets tema/titel.

Så nu ska min blogg börja leva igen! Hoppas ni blir glada och kommenterar massa.

Remember my name

Det pratas mycket om att man vill bli ihågkommen. Vara speciell, vara originell, vara bra. Vara någon. Ingen vill vara som en i mängden, alla vill synas. Fast på bra sätt. Det ingen har fattat är att man inte kan vara ett original. Alla är vi mer eller mindre kopior av varandra, vi är alla samma.

Det finns stereotyper. Emo, fjortis, brat, goth, punkare, hårdrockare, glam, tönt, getho, pretto, och så detta överanvända ord normal eller average. Vi har alla stött på dessa stereotyper. Och tänkt: Sån där är minsann inte jag. Jag är Jag. Men vad är man då? Om man inte är en av dessa, med flera, stereotyper? Jo man är en blandning. Man har karaktärsdrag från olika mallar, men man kallar det originalitet.

Säg att du under ditt liv har träffat några hundra människor. Träffat, som i pratat med en lite längre tid än bara "Nej, jag vill inte ha kvittot". Då har du med all säkerhet också träffat folk från alla olika mallar, stereotyper. Med andra ord kommer du ytterst säller mer i ditt liv bli förvånad av en persons personlighet och handlingar. De gånger du blir det, är det något "fel" på de personernas psyken.

Fel. På psyket. Detta brukar kallas för mentala sjukdomar. Psykoser och neuroser. Men inte ens de kan förvåna, chocka, vara originella. För de är också mallar. Läser du om, till exempel, panikångest så står det hur en sådan person brukar vara, agera. Konflikträdd, rädd att lämna hemmet, överkänslig mot våld. Med mera. Inte alla är så, men många. För att det ligger i deras gener. Deras felaktiga gener. Säger de som "vet".

Så nästa gång du träffar en ny person, leta fram i databasen vilka typer av personer du vet. Och sätt in deras handlingar och tankar i denna nya person. Då vet du också hur denne kommer att reagera, säga och tycka. För även denna person är en mall, eller en blandning av mallar. Är en mall blå, och en röd, kanske en person blir lila. Mentalt. Men den är fortfarande bara uppbyggd av blått och rött.

Att säga "Jag vill bli någon, betyda något. Jag ska bli ihågkommen som mig!" är egentligen slöseri med stämbanden och talförmågan. För det går inte. Många blir ihågkommna. Men de har egentligen bara haft tur. Eller otur, beroende på hur man ser det. De blir Mallar med stort M, kanske någon att se upp till. Efterlikna. Dessa genom åren kända människor var redan mallar. Nu blir de härmade, och mallarna blir ännu mer tydliga, skarpa.

Ta t.ex. Gutenberg. Han är känd, han blev någon. Varför då? Jo för att han uppfann boktryckarkonsten. Detta innebär att han blev känd för något han gjorde. Inte vem han var. Han må ha varit smart, allmänbildad, trevlig och uppfinningsrik. Men det är många. Han hade bara turen att visa världen något som faktiskt behövdes.

Tänker man efter så är vi alla lika. Inte ens innerst inne, utan på ytan. Vi är vandrande mallar. Vissa kanske är en mall med arkiv från flera olika håll, men de är fortfarande mallar. Du är ingen, jag är ingen, vi är inga. Eller alla.

No one will live forever.

LSD, någon?

En sak jag har tänkt på länge och mycket, är om allt är verkligt. Är allt som vi tror verklighet? Eller är allt inbillning? Finns jag, du, vi över huvud taget? Och om inte, vad är då detta så kallade liv?

Det jag tror finns, stolar, väggar, kläder, smycken, papper, gem, människor... finns det? Eller är det en fantasirik LSD-tripp inne i min hjärna. Eller är det så att det själva verket är jag som inte finns? Jag kanske bara är någons dröm, en inbillning. Eller så finns inget alls. Jag går omkring och hallucinerar fram saker, och alla andra går omkring och hallucinerar fram saker. Det jag tycker är rött, kanske någon annan tycker är något helt annat. Grönt, kanske. Fast det heter rött.

De röster man hör, finns de? När någon pratar, är det min inbillning eller finns den personen, och säger den personen faktiskt "Är det växtgödningen som luktar ägg?". Eller är det bara min sorgligt förvirrade och överanalyserande hjärna som tror det. Kanske säger den eventuellt existerande personen istället "Nej tack, jag får inte ner en tugga till av morotskakan", eller "3,1415926536...." eller "Voule vou coucher avec moi, ce soir".

Varför finns allt i denna världen? Det är en bra fråga. Kanske är svaret på den: Det gör det inte. Det finns inte. Så om det inte finns något, behöver vi inte ställa oss frågan Varför. Om det inte finns något Därför, kan det inte heller finnas något Varför. Detta enkla svaret kanske är lösningen på gåtan Varför. Jag finns inte, du finns inte, rött finns inte, regnmoln som blir till rymdskepp finns inte, inga ägg ramlar från taket, inga uppstoppade duvor flyger förbi i Danmark, Obama vann inte valet, Bush har aldrig existerat. Inte ens tomten är vaken. För han har aldrig somnat.

Om du tycker detta är förvirrande, prova att byta ut alla Det mot Banan. Det blir inte bättre kan jag tala om. Men vad gör det, Det, Banan, eller Vi finns inte.

//I väntan på att staden ska Implodera

Stick to the point?

Nu ska jag bara skriva av mig av allt. Osammanhängande kommer det nog bli, men det är så livet kan vara.

Ska börja med att säga att jag älskar min pappa. Jag har alltid gjort det, kommer alltid att göra det. Vad jag än har sagt eller kommer att säga om det hela, så är det så det är. Han är min pappa, och jag älskar min pappa. Om du läser detta, jag älskar dig. Glöm ej!

Sen älskar jag musik. Man kan vara på vilket humör som helst, och sen kan musiken komma där och tränga in i sinnet och ändra humöret på ett kick. Till det sämre, och till det bättre. Go musiken!

And so What about life? Varför lever vi? Ingen vet, vi bara gör det. Varför tar då inte alla självmord? Jo därför att de som lever väntar och ser vad som händer om man lever. Någon ska ju göra det. Annars så skulle ju alla vara döda, och då skulle ingen längre behöva fundera på frågan om Varför vi lever. För vi skulle inte leva. Jag lever för att vänta på livet. Antagligen kommer jag få vänta i hela mitt liv, men det är så det kan bli. Livet, väntan, Döden. Så nära men ändå så långt bort. That's life!

Impulsryck? Mycket. Varför? Bra fråga. Den ställer jag ofta. Varför? Varför? Varför? Det är min fråga. Vuxit upp med den ramlandes ut ur min mun. Varför? För jag vill veta saker.

Vad är saker ni funderar mycket över? Vad skiljer er från era tvillingar?


//Överskottsryck!

Vem är jag, vem är du?

... Levande charader.

Detta inlägget ska inte handla om Markoolio's låt. Utom om en sak som jag och Kristin satt och pratade om idag. Vem är jag? Vem är du? Egentligen?

Jag tror att vi alla, förr eller senare, kommer till ett vägskäl. Man måste välja vilken väg man ska vandra vidare på. Den vanliga, välkända vägen där gruset knastrar så välbekant under fötterna? Eller den nya, outforskade vägen beströdd av ett material som fötterna inte riktigt kan få grepp om? Och om man väljer fel, kan man då hitta tillbaka utan att ta något dåligt från den nya världen med sig?

Jag nådde detta vägskäl någon gång förra året. Och jag står fortfarande kvar där, med en fot i var sin riktning. Ingen naturlig ställning. Fötterna kommer ge vika förr eller senare om jag står kvar här. Men vilken väg ska jag välja? Vilken väg gör mig till någon jag vill vara, och vilken väg trycker ner mig tills jag inte syns?

Vem är jag nu? Vem är du nu? Vem är man?

Man tror att man har en hyfsat klar bild om vem man är. Men är man den man tror? Och framför allt, är man en person eller flera? De som säger att de alltid handlar på samma sätt, oavsett situation och umgänge, ljuger. Ingen gör det. Man har annorlunda relationer med alla i ens liv. Och i olika relationer handlar man olika. Det sägs ju att; Lär känna mina vänner så vet du vem jag är. Det är precis så det är. Vi är alla som våra vänner. Varje vän, eller annan kontakt, är en del av sig själv. Addera de delarna så blir det Du.

Jag och Kristin skulle beskriva varandra. Det blev mest "Du är... öh... ja men duvet! Ehh... impulsiv... och... sånt!", och vise versa. Vilket bevisar det. Man vet vem man själv och alla andra är. Men ändå inte. Människor är inga adjektiv. Vi är känslor. Och känslor är svåra att få ord på.

Jag tror inte vi kom fram till vilka vi var. Eller vart vi var på väg. Vi gjorde det bara ännu mer förvirrat. Vilket är precis vad jag har gjort med detta inlägg. Det är väl så det ska vara. Vi vet inte vilka vi är, och vi kommer aldrig veta.

Vilka är förresten Vi?


// Jag?