Alla vet det. Men ingen låtsas om det. Lagen om hur man ska vara påverkar oss alla, även de som säger att de är annorlunda. Men att vara annorlunda går inte. Så är det bara.
Alla vill vara den speciella, den som går sin egen väg. Den som har de snyggaste och mest originella kläderna, den som har snyggast kropp, den som är roligast, den som är smartast, den som är rikast, den som är coolast, den som inte följer strömmen... Listan kan göras lång. Det ingen fattar är att ingen kan vara den som är bäst. Man får bara vara nöjd med det man är, oavsett om man är den populäraste personen i skolan, eller den som ingen ser. Man får acceptera det man är, och göra det bästa av det.
Som det här med kroppsfixering. Jag känner många (och jag kan själv räknas in i den kategorin) som tycker att sin mage eller lår eller annan kroppsdel är för fet. Fast man egentligen, innerst inne, vet att man faktiskt är smal. Och så finns det andra, som kanske inte så så smala, utan helt normala eller lätt överviktiga. Men de är nöjda med sig själva, och skulle aldrig klaga. För de vet att de är bra, att de duger. De är alltså så mycket starkare och längre i sin personliga utveckling än vi som hittar fel överallt.
Sen är det allt det här om vad man borde tycka. Tyckandet är olika i olika kretsar, men alla tillhör någon krets, och där gäller egna specialtillverkade oskrivna regler. Till exempel. I mina kretsar ska man hata Blondinbella, Bag in da box, bakåtkammat hår och fjortisfester. Men man ska älska det alternativa, rock/allt annat som inte är RnB, resor och filmkvällar. Om jag skulle bli tillsammans med en Samskolesnobb med kam i bakfickan och solariebrun hy (slå till mig i huvudet om det skulle hända!) så skulle alla tycka att jag totalt tappat omdömmet.
Så alltså. Lagen om hur man ska vara betyder att man ska vara speciell och originell, men fy skäms om man inte passar in! Ingen kan förneka att det är så, men trots det tror sig alla ha det där lilla extra, det som ingen annan har. Men sanningen är att ingen har det. Ingen är annorlunda från alla andra. Vi är bara en stor klump av wannabes. Live with it!
//Cynismens härskare
lördag 30 augusti 2008
torsdag 28 augusti 2008
We are living in a material world and I am a material girl
Visst är världen matrealistisk? Vissa säger att livet går att leva utan matrealistiska ägodelar, att det är då man är som lyckligast. Jag håller inte med.
Visst kanske de emotionella ägodelarna, som förmågan att älska och känna, väldigt viktiga. Men det matrealistiska är väldigt viktigt det med. Jag skulle inte vara lycklig utan ytliga, matrealistiska saker att äga och köpa. Som idag. Igår var jag helt totalt deppad, av ingen som helst vettig anledning. Men i varje fall så var jag det, och jag orkade inte göra något alls.
Men så idag hade jag lite mer krafter, och bestämde mig för att gå lite i stan efter skolan. Min kära man Fridolf följde med. Vi hade det trevligt, och mötte massa nollor och bananfodral och annat kul. Hur som helst, så har jag precis fått både lön och studiebidrag. Så jag var rik, i varje fall i jämförelse med veckorna innan då jag typ ägde 50 kr. Så jag bestämde mig för att shoppa loss lite. Jag tänker dock inte skriva vad jag köpte, för jag har emot allt som påminner om modebloggar. Så ni får leva i ovisshet (eller kolla min bilddagbok ^^).
I alla fall. Efter jag hade shoppat loss så var jag på riktigt superhumör! Full av energi och allt sånt. Jag åkte till och med frivilligt till jobbet, och jobbade i en halvtimme utan att tappa humöret! Det händer aldrig annars. Då brukar jag titta på klockan var femte minut. Idag blev jag helt shockad när det redan hade gått 20 min.
Kontentan av denna utläggning är att vi, i alla fall jag, behöver matrealistiska saker. Jag blir verkligen genuint lycklig av att shoppa. Särskillt när man hittar kläder och prylar till bra priser.
Vad gör ER lyckliga som är matrealistiskt?
Visst kanske de emotionella ägodelarna, som förmågan att älska och känna, väldigt viktiga. Men det matrealistiska är väldigt viktigt det med. Jag skulle inte vara lycklig utan ytliga, matrealistiska saker att äga och köpa. Som idag. Igår var jag helt totalt deppad, av ingen som helst vettig anledning. Men i varje fall så var jag det, och jag orkade inte göra något alls.
Men så idag hade jag lite mer krafter, och bestämde mig för att gå lite i stan efter skolan. Min kära man Fridolf följde med. Vi hade det trevligt, och mötte massa nollor och bananfodral och annat kul. Hur som helst, så har jag precis fått både lön och studiebidrag. Så jag var rik, i varje fall i jämförelse med veckorna innan då jag typ ägde 50 kr. Så jag bestämde mig för att shoppa loss lite. Jag tänker dock inte skriva vad jag köpte, för jag har emot allt som påminner om modebloggar. Så ni får leva i ovisshet (eller kolla min bilddagbok ^^).
I alla fall. Efter jag hade shoppat loss så var jag på riktigt superhumör! Full av energi och allt sånt. Jag åkte till och med frivilligt till jobbet, och jobbade i en halvtimme utan att tappa humöret! Det händer aldrig annars. Då brukar jag titta på klockan var femte minut. Idag blev jag helt shockad när det redan hade gått 20 min.
Kontentan av denna utläggning är att vi, i alla fall jag, behöver matrealistiska saker. Jag blir verkligen genuint lycklig av att shoppa. Särskillt när man hittar kläder och prylar till bra priser.
Vad gör ER lyckliga som är matrealistiskt?
onsdag 27 augusti 2008
Blöh
Här har jag nu suttit och försökt skriva bra och tänkvärda funderingar i säkert en kvart nu. Börjat om från början igen, och skrivit andra saker än första gången. Tänkt till ytterligare ännu en gång.
Men tror ni det hjälper? Jag orkar inte, vill inte, fundera på något. Min hjärna är för rörig, och jag vill ingenting. Inte ens sova, fast jag borde det. Jag vill bara.... nåt.
Jag hade behövt den där fikan med Poffe och Sandra idag alltså...
Suck..... *deppat frågetecken*
Men tror ni det hjälper? Jag orkar inte, vill inte, fundera på något. Min hjärna är för rörig, och jag vill ingenting. Inte ens sova, fast jag borde det. Jag vill bara.... nåt.
Jag hade behövt den där fikan med Poffe och Sandra idag alltså...
Suck..... *deppat frågetecken*
måndag 25 augusti 2008
Vart tog dagarna vägen?
Detta är min livshistoria. Gör vad ni vill med den, men behandla den väl.
Nu när jag har börjat tvåan, på riktigt, så slår det mig hur fort allt har gått! Mitt liv har verkligen förändrats. Jag har gått från olika stadium och gjort många förändringar, men ingen så stor som den som har skett de senaste 2 åren.
När jag var liten, typ gick i årskurs 0-2 så var jag en otroligt självsäker liten flicka. Jag gjorde precis bara det jag ville, och alla andra följde mig som små lamm. Jag gjorde aldrig saker för att de var populära, utan jag gjorde det jag ville. Och jag var populär.
I 3:an började de andra bli lite mer självstädniga. Och då ville de inte följa med mig längre, för de ville exempelvis spela King. Det ville inte jag. Så det slutade med att jag nästan alltid gick helt ensam på rasterna, för jag ville fortfarande göra det jag själv ville. Jag var ensam, men jag klagade inte så mycket på det. Jag levde mitt liv.
Sen i 6:an hade jag på något vis blivit en tönt. Ja, jag var faktiskt det, även om jag hatar det ordet. Men det var jag. Jag hade vänner, så jag var inte ensam. Men jag var ful (och då menar jag FUL), tråkig och ingen självsäkerhet alls. Därför blev jag mobbad av många i klassen. Jag blev kallas tönt, pluggis, knarkare (fråga inte -.-) och massa andra ord. Och med den självkänslan jag hade då var det inte konstigt att jag mådde piss, och riktigt trycktes ner i marken. Jag tror det är därför jag fortfarande nu kan ha svårt för när folk säger att de inte kan träffa mig. Min hjärna tror på något vis fortfarande att jag inte duger.
Men så splittrades våran klass, och vi blandades med de andra. Det blev till en helt ny klass, med endast fem från min gamla. Fem bra människor. Och i den nya klassen, som jag började i 7:an, kunde jag börja om på nytt. Min självkänsla växte, och jag med den. Jag blev gladare, trevligare, roligare och snyggare. Självkänsla syns på utsidan kan jag säga! Det blev tre faktiskt ganska bra år i högstadiet, och när jag gick ut nian var mitt humör på topp. Jag hade börjat få ett existerande liv.
Den sommaren mötte jag några nya personer. Vid kön till Harry Potter 7, the Deathly Hallows. Jag köade i 13 timmar, och då kunde man inte undgå att prata med andra i kön. Några av de människorna är numera några utav mina allra bästa vänner. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dom.
Jag utvecklade också min personlighet om möjligt ännu mer, och blev till slut riktigt nöjd med mig själv.
Hösten 2007 började jag gymnasiet. Jag höll på att dö av nervositet. Jag trodde inte att någon skulle vara som jag, och att jag inte skulle hitta några nära vänner. Men så fel jag hade! Där träffade jag nämligen K och F, och de är nu mina allra bästa vänner. Så underbara, och precis som jag. Fast ändå annorlunda. De är min tavelram.
Under hösten växlade mitt humör, jag kunde vara riktigt depp vissa perioder (det kan jag fortfarande), men under de glade perioderna var jag verkligen GLAD. Lycklig. Mer än vad jag någonsin varit innan. För jag visste (vet) att jag hade hittat mitt jag.
Och nu, när jag sitter här och inser att de som är födda 93 ska börja nian, så känner jag hur fort allt har gått! Det var jättenyss som jag gick i nian. Typ igår. Så vart i helvete tog dagarna vägen? Hur har mitt liv kommit så här långt? Hur har jag blivit den jag är, och hur har jag lyckats byta ut hela min vänskapskrets. ALLA mina nu bästa vänner kände jag knappt för ett år sedan. ETT år sedan. Det är inte klokt.
Och nu upptäcker jag att ni fick hela min sorgliga livshistoria. Men jaja. Om ni orkar läsa så långt att ni kommer hit ner så vet ni en hel del om mig. Eller i alla fall hur jag blev som jag blev. Och jag kan säga så här. Även om jag kan vara konstig, impulsiv, deprimerad, tråkig och allt sånt. Så har jag aldrig mått så bra som jag gör nu. Generellt. För det krävs att man ska må riktigt piss för att man ska inse hur bra man mår när man mår bra. Och mitt nuvarande liv är som en berg- och dalbana. Det går ner i helvetet, men det går upp i himlen igen. Och himlen är underbar.
Tack.
lördag 23 augusti 2008
Jag?
Jag och mina existentiella tankar.
En sak som är väldigt svårt att få svar på är: Hur ser omvärlden på sig själv? Ni undrar säkert (eller i alla fall om ni är som jag) vad andra tycker om er. och jag undrar vad folk tycker om mig. Jag vet, egoistiska tankar. Men ibland måste man få vara lite ego. Man BEHÖVER vara lite ego. Ibland.
När jag frågar mina kompisar om att säga precis vad dom hade för första intryck av mig, vad dom tycker nu, och så vidare, svarar dom oftast så här:
Bra egenskaper:
Glad
Knäpp
Självsäker
Flummig
Smart
Dåliga egenskaper:
För impulsiv
För rak när jag säger vad jag tycker
Men alltså. Vem är jag? Vad är jag? jag vet knappt själv, så därför måste jag totalt förlita mig på vad andra säger. Men om jag ska vara helt ärlig tror jag inte att alla är ärliga när dom svarar mig när jag frågar dom exakt vad dom tycker om mig. Men jag vill, jag BEHÖVER veta hur ni andra uppfattar mig. För om jag aldrig får reda på det kan jag aldrig förbättra mig. Tänk om jag får vandra runt här på jorden och vara en allmänt dålig människa, för att ingen har sagt helt ärligt hur jag är.
Särskillt det här första intrycket. Hur folk uppfattar mig den allra första gången de ser mig. Den är viktig. För det är så man uppfattas av resten av världen, de som inte vet vem jag är.
Vem är jag? Vad är min uppgift här i livet? Vad har jag för relation till folk?
Jag är förvirrad... och efterbliven... och totally lost i den här funderingen. Så jag tror jag ska sluta skriva nu, innan det låter som om det enda jag tänker på är mig själv.
Men vem är jag? VAD är jag?
// extrem egoist
En sak som är väldigt svårt att få svar på är: Hur ser omvärlden på sig själv? Ni undrar säkert (eller i alla fall om ni är som jag) vad andra tycker om er. och jag undrar vad folk tycker om mig. Jag vet, egoistiska tankar. Men ibland måste man få vara lite ego. Man BEHÖVER vara lite ego. Ibland.
När jag frågar mina kompisar om att säga precis vad dom hade för första intryck av mig, vad dom tycker nu, och så vidare, svarar dom oftast så här:
Bra egenskaper:
Glad
Knäpp
Självsäker
Flummig
Smart
Dåliga egenskaper:
För impulsiv
För rak när jag säger vad jag tycker
Men alltså. Vem är jag? Vad är jag? jag vet knappt själv, så därför måste jag totalt förlita mig på vad andra säger. Men om jag ska vara helt ärlig tror jag inte att alla är ärliga när dom svarar mig när jag frågar dom exakt vad dom tycker om mig. Men jag vill, jag BEHÖVER veta hur ni andra uppfattar mig. För om jag aldrig får reda på det kan jag aldrig förbättra mig. Tänk om jag får vandra runt här på jorden och vara en allmänt dålig människa, för att ingen har sagt helt ärligt hur jag är.
Särskillt det här första intrycket. Hur folk uppfattar mig den allra första gången de ser mig. Den är viktig. För det är så man uppfattas av resten av världen, de som inte vet vem jag är.
Vem är jag? Vad är min uppgift här i livet? Vad har jag för relation till folk?
Jag är förvirrad... och efterbliven... och totally lost i den här funderingen. Så jag tror jag ska sluta skriva nu, innan det låter som om det enda jag tänker på är mig själv.
Men vem är jag? VAD är jag?
// extrem egoist
Kärlek?
Jag såg filmen Casanova idag. Igen. Sist jag såg den var med en kille. Herrgud.
Hur som helst så får filmer mig alltid att tänka.
Så dagens fundering är: Vad är kärlek? Är det den fysiska kärleken, längtan efter närhet och fysisk kontakt som är den riktiga? Eller är det, som de flesta nog tycker, den emotionella kärleken, längtan efter att vara behövd?
Jag tror nog att det är båda delarna. Och inte i en blandning. Utan var för sig. Det finns olika kärlekar. Familjekärlek, kompiskärlek, "kärlek"kärlek. Om "riktig" kärlek bara skulle vara den emotionella kärleken, hur skulle då förhållanden fungera? Jag vet inget förhållande som inte innehåller fysisk kontakt. På ett eller annat sätt. Samtidigt som kompiskärlek oftast bara är den emotionella biten. Jag menar, jag går inte runt och känner ett extremt beroende av att vara fysisk nära mina kompisar. Inte på det viset. Men en kille man är i ett förhållande med, eller något liknande, de vill man vara nära. Så där sammarbetar det emotionella och det fysiska. Medan i en kompisrelation är det "bara" det emotionella. Men det är inte så bara.
Vissa folk säger att de lever ett kärlekslöst liv. De kanske inte har någon familj, och kanske inte så nära vänner. Och de har ingen partner. Det är synd om dem. Men samtidigt tycker jag inte att dom kan säga att de lever kärlekslöst. Kärlek är så mycket mer än bara det som näms i ordböcker. Som i denna förklaringen: "känsla att man tycker mycket om någon (även om sexuell åtrå)". Kärlek kan även vara gentemot ett ting, eller en händelse. Och sådan kärlek är också viktig.
En annan sak som jag har tänkt på (och nu kommer jag låta helt rasistisk men det är jag inte) är att till exempel inom Islam och andra religioner så får man inte ha sex förrän efter giftemålet. Men HUR hade dom tänkt det gå ihop? Som jag sa innan, så fungerar väldigt få förhållanden utan fysisk kontakt. Vussa kanske menar på att det är om man älskar varandra trots att man inte har någon fysisk kontakt, det är äkta kärlek. Men det fysiska behövs också enligt mig. Annars skulle det ju lika gärna vara kompiskärlek man känner.
Nu känner jag att detta inlägg håller på att bli väldigt långt, och jag kommer ingen vart i alla fall. Men jag tycker ala borde fundera på det här. Vad ÄR kärlek? Och inte bara för dig som person, utan överlag. Är det bara det emotionella som räknas? Eller är det fysiska lika viktigt?
Jag själv skulle aldrig kunna leva utan vare sig det ena eller det andra. Fysiskt som emotionellt.
// Kärleksdamm
Hur som helst så får filmer mig alltid att tänka.
Så dagens fundering är: Vad är kärlek? Är det den fysiska kärleken, längtan efter närhet och fysisk kontakt som är den riktiga? Eller är det, som de flesta nog tycker, den emotionella kärleken, längtan efter att vara behövd?
Jag tror nog att det är båda delarna. Och inte i en blandning. Utan var för sig. Det finns olika kärlekar. Familjekärlek, kompiskärlek, "kärlek"kärlek. Om "riktig" kärlek bara skulle vara den emotionella kärleken, hur skulle då förhållanden fungera? Jag vet inget förhållande som inte innehåller fysisk kontakt. På ett eller annat sätt. Samtidigt som kompiskärlek oftast bara är den emotionella biten. Jag menar, jag går inte runt och känner ett extremt beroende av att vara fysisk nära mina kompisar. Inte på det viset. Men en kille man är i ett förhållande med, eller något liknande, de vill man vara nära. Så där sammarbetar det emotionella och det fysiska. Medan i en kompisrelation är det "bara" det emotionella. Men det är inte så bara.
Vissa folk säger att de lever ett kärlekslöst liv. De kanske inte har någon familj, och kanske inte så nära vänner. Och de har ingen partner. Det är synd om dem. Men samtidigt tycker jag inte att dom kan säga att de lever kärlekslöst. Kärlek är så mycket mer än bara det som näms i ordböcker. Som i denna förklaringen: "känsla att man tycker mycket om någon (även om sexuell åtrå)". Kärlek kan även vara gentemot ett ting, eller en händelse. Och sådan kärlek är också viktig.
En annan sak som jag har tänkt på (och nu kommer jag låta helt rasistisk men det är jag inte) är att till exempel inom Islam och andra religioner så får man inte ha sex förrän efter giftemålet. Men HUR hade dom tänkt det gå ihop? Som jag sa innan, så fungerar väldigt få förhållanden utan fysisk kontakt. Vussa kanske menar på att det är om man älskar varandra trots att man inte har någon fysisk kontakt, det är äkta kärlek. Men det fysiska behövs också enligt mig. Annars skulle det ju lika gärna vara kompiskärlek man känner.
Nu känner jag att detta inlägg håller på att bli väldigt långt, och jag kommer ingen vart i alla fall. Men jag tycker ala borde fundera på det här. Vad ÄR kärlek? Och inte bara för dig som person, utan överlag. Är det bara det emotionella som räknas? Eller är det fysiska lika viktigt?
Jag själv skulle aldrig kunna leva utan vare sig det ena eller det andra. Fysiskt som emotionellt.
// Kärleksdamm
torsdag 21 augusti 2008
Day after Tomorrow
Jag såg just den filmen. Igen.
Och då kan man inte bara låta bli att börja fundera. Vad kommer hända om människan fortsätter att exploatera världen som vi gör, pressa gränserna way beyond vad dom klarar. Hur kommer världen se ut imorgon? Eller dagen efter imorgon? Kommer jorden ens klara av att hålla ut under vår livstid?
Enligt vissa forskare kommer striderna om jordens tillgångar börja på allvar om ca 25 år. Och då pratar de inte bara om kampen om torsken eller oljan, utan alla tillgångar. Mat, råvaror, vatten... Allt. Vi kommer börja få slåss för att få vad vi behöver. Och att slåss har aldrig hjälpt någon. Så med andra ord kommer folk dö, helt i onödan, och mycket mer än redan nu. Människan kommer med andra ord börja bli utrotade om 25 år. Kul. Väldigt.
Och vädret kommer ändras. Om hur lång tid vet vi inte, men inte om så vansinnigt lång tid. Den globala uppvärmningen kommer smälta polerna, och då kommer allt det sötvattnet att rubba golfströmmens bana. Och vi här i norr kommer få en ny istid. Typ. Och de i söder kommer få flera nya Sahara's. Och vi kommer dö ut på grund av det. Också.
Ja, jag är en cyniker. Det har jag alltid varit. Men denna gången tror jag inte bara att det är jag som verkligen tror att allt kommer gå åt helvete. Redan håller på att gå åt helvete. Antagligen står vi redan med en fot i Karon's färja i floden Styx, och väntar på att få ta det andra klivet ut.
Vad kan vi då göra åt allt detta? För att förhindra det att hända? Om ni frågar mig så tror jag inte att det kommer gå. Det går inte att förhindra. Vi kommer bli utrotade. Det enda vi kan göra är att dra ut på det hela, förlänga vår livstid med kanske några hundra år. Max.
Så lyd mitt råd; LEV IDAG SOM OM NI SKULLE VARA DÖDA IMORGON. Eller i alla fall nästa vecka.
Herregud vad jag var domedagsprofet idag då...
// Den helige Profeten
Och då kan man inte bara låta bli att börja fundera. Vad kommer hända om människan fortsätter att exploatera världen som vi gör, pressa gränserna way beyond vad dom klarar. Hur kommer världen se ut imorgon? Eller dagen efter imorgon? Kommer jorden ens klara av att hålla ut under vår livstid?
Enligt vissa forskare kommer striderna om jordens tillgångar börja på allvar om ca 25 år. Och då pratar de inte bara om kampen om torsken eller oljan, utan alla tillgångar. Mat, råvaror, vatten... Allt. Vi kommer börja få slåss för att få vad vi behöver. Och att slåss har aldrig hjälpt någon. Så med andra ord kommer folk dö, helt i onödan, och mycket mer än redan nu. Människan kommer med andra ord börja bli utrotade om 25 år. Kul. Väldigt.
Och vädret kommer ändras. Om hur lång tid vet vi inte, men inte om så vansinnigt lång tid. Den globala uppvärmningen kommer smälta polerna, och då kommer allt det sötvattnet att rubba golfströmmens bana. Och vi här i norr kommer få en ny istid. Typ. Och de i söder kommer få flera nya Sahara's. Och vi kommer dö ut på grund av det. Också.
Ja, jag är en cyniker. Det har jag alltid varit. Men denna gången tror jag inte bara att det är jag som verkligen tror att allt kommer gå åt helvete. Redan håller på att gå åt helvete. Antagligen står vi redan med en fot i Karon's färja i floden Styx, och väntar på att få ta det andra klivet ut.
Vad kan vi då göra åt allt detta? För att förhindra det att hända? Om ni frågar mig så tror jag inte att det kommer gå. Det går inte att förhindra. Vi kommer bli utrotade. Det enda vi kan göra är att dra ut på det hela, förlänga vår livstid med kanske några hundra år. Max.
Så lyd mitt råd; LEV IDAG SOM OM NI SKULLE VARA DÖDA IMORGON. Eller i alla fall nästa vecka.
Herregud vad jag var domedagsprofet idag då...
// Den helige Profeten
onsdag 20 augusti 2008
Det intressanta i bloggar
Vad är egentligen så intressant med en blogg?
Förut så läste jag aldrig bloggar. Jag kanske läste ett inlägg här och där, men jag följde aldrig någon. Därför att jag visste att jag bara skulle glömma bort det. Men det var ändå ganska intressant att läsa andras tankar och funderingar och händelser.
Men egentligen. Vad är det intressanta? Till exempel, varför läser ni som läser det här nu det här? Varför läser ni min blogg? Inte för att jag inte är glad för det. För det är jag. Allas egon behöver styrkas ibland genom att folk orkar bry sig om en. Men vad är det roliga? Detta är bara mina konstiga funderingar. Och allmänt svammel. Om egentligen ingenting.
Så var ligger egentligen magin, det intressanta, med bloggar? Eller läses de bara för att de som läser är uttråkade och ändå inte har något annat att göra? Jag, till exempel, läser de bloggar jag har länkat till på min sida. För att de tillhör mina vänner. Och för att jag vill läsa om deras tankar. Jag tycker de är intressanta. Men varför är de egentligen det? Jo för att det är som att tralla in i någon annans huvud för ett tag. Få uppleva världen ur ett annat ögonpar.
Så vad är det egentligen jag vill ha sagt med allt detta svammel om bloggar, egentligen, frågetecken, intressant, och Jag du han hon den det. Jag vet faktiskt inte. Antar att det bara ligger i min natur att överanalysera saker. Utan att någonsin få svar.
Så jag antar att jag inte förväntar mig svar denna gången heller. Men det vore ju kul.
Som min mamma sa när jag var liten:
Jag: "Varför är potatisskalaren blå?"
Mamma: "För att någon har gjort den blå"
Jag: "Varför då?"
Mamma: "För att den ville det"
Ja. Jag vill läsa bloggar. Ni vill uppenbarligen läsa min blogg. Därför.
Förut så läste jag aldrig bloggar. Jag kanske läste ett inlägg här och där, men jag följde aldrig någon. Därför att jag visste att jag bara skulle glömma bort det. Men det var ändå ganska intressant att läsa andras tankar och funderingar och händelser.
Men egentligen. Vad är det intressanta? Till exempel, varför läser ni som läser det här nu det här? Varför läser ni min blogg? Inte för att jag inte är glad för det. För det är jag. Allas egon behöver styrkas ibland genom att folk orkar bry sig om en. Men vad är det roliga? Detta är bara mina konstiga funderingar. Och allmänt svammel. Om egentligen ingenting.
Så var ligger egentligen magin, det intressanta, med bloggar? Eller läses de bara för att de som läser är uttråkade och ändå inte har något annat att göra? Jag, till exempel, läser de bloggar jag har länkat till på min sida. För att de tillhör mina vänner. Och för att jag vill läsa om deras tankar. Jag tycker de är intressanta. Men varför är de egentligen det? Jo för att det är som att tralla in i någon annans huvud för ett tag. Få uppleva världen ur ett annat ögonpar.
Så vad är det egentligen jag vill ha sagt med allt detta svammel om bloggar, egentligen, frågetecken, intressant, och Jag du han hon den det. Jag vet faktiskt inte. Antar att det bara ligger i min natur att överanalysera saker. Utan att någonsin få svar.
Så jag antar att jag inte förväntar mig svar denna gången heller. Men det vore ju kul.
Som min mamma sa när jag var liten:
Jag: "Varför är potatisskalaren blå?"
Mamma: "För att någon har gjort den blå"
Jag: "Varför då?"
Mamma: "För att den ville det"
Ja. Jag vill läsa bloggar. Ni vill uppenbarligen läsa min blogg. Därför.
tisdag 19 augusti 2008
Slave to society
Ibland undrar man en sak. Varför?
Varför ska folk styra ens liv. Varför ska samhället styra ens liv. Varför får man inte styra det själv? Går det ens? Vad är det egentligen jag svamlar om?
Just det ja. Jag vill leva mitt eget liv. Flytta hemifrån, köpa billiga möbler från Ikea i brist på annat, måla, tapetsera och inreda mitt eget liv. Köpa ett akvarium med en svart fisk med utploppande ögon ska bo i. Vara rik.
Men tror ni allt detta kommer hända? Nej, knappast. Inte än på några år i alla fall. Inte tills jag har råd att flytta hemifrån. Och så länge jag bor hemma så styr de eländiga parenteserna mitt liv. Fru ) och herr (. De låter mig inte vara ute så länge jag vill. De låter mig inte få göra vad jag vill. De låter mig inte skaffa ett akvarium. De är helt enkelt precis som föräldrar brukar vara. Jobbiga.
Och jag inser mycket väl att jag antagligen är en väldigt jobbig och typiskt tonårsrevoltig unge. Som tror jag är vuxen. Vilket jag inte är. Kanske som tur är. Men det gör inte det hela mindre jobbigt.
Varför kan man inte bara få ha sitt eget liv i fred??
//revolt III
Varför ska folk styra ens liv. Varför ska samhället styra ens liv. Varför får man inte styra det själv? Går det ens? Vad är det egentligen jag svamlar om?
Just det ja. Jag vill leva mitt eget liv. Flytta hemifrån, köpa billiga möbler från Ikea i brist på annat, måla, tapetsera och inreda mitt eget liv. Köpa ett akvarium med en svart fisk med utploppande ögon ska bo i. Vara rik.
Men tror ni allt detta kommer hända? Nej, knappast. Inte än på några år i alla fall. Inte tills jag har råd att flytta hemifrån. Och så länge jag bor hemma så styr de eländiga parenteserna mitt liv. Fru ) och herr (. De låter mig inte vara ute så länge jag vill. De låter mig inte få göra vad jag vill. De låter mig inte skaffa ett akvarium. De är helt enkelt precis som föräldrar brukar vara. Jobbiga.
Och jag inser mycket väl att jag antagligen är en väldigt jobbig och typiskt tonårsrevoltig unge. Som tror jag är vuxen. Vilket jag inte är. Kanske som tur är. Men det gör inte det hela mindre jobbigt.
Varför kan man inte bara få ha sitt eget liv i fred??
//revolt III
måndag 18 augusti 2008
Danmark Danmark Danmark
[Rubriken ska sjungas som melodin till den där låten "Sommar sommar sommar". Fråga inte varför, bara gör det]
Eftersom att jag var i Danmark hela helgen och kom hem igår, och eftersom jag bara var tvungen att sova ut igår så har jag inte skrivit nåt här. Men nu kommer lite mer funderingar.
Som sagt så var jag i Danmark. Och när man är där så slås man av hur onaturligt rent allting är. Jag har varit i det lilla landet många gånger innan, men det var först nu det slog mig. Gatorna är rensopade, knappt ens några tuggummin på gatan. Jag tror jag såg 2 ölburkar liggandes och skräpa. Totalt under hela helgen. Och ändå så har man hört (och upplevt) att danskar är stökiga och allmänt slarviga och slafsiga. Men varför är det då så rent? Det är den stora frågan. Jag tror jag ska fundera lite på den.
Det är inte bara renheten som är annorlunda med vårat lilla grannland i jämförelse med oss. Allt är annorlunda. Man kan inte tro att detta land faktiskt ligger bara en timmes båtfärd eller en kvarts bro-åkande från oss. I affärerna bryr de sig aldrig om att kolla legitimation. Jag hade säkert kunnat köpa både alkohol och cigaretter om jag hade velat och jag hade vart 12 år. De bryr sig inte. Och maten! Maten är bara äckligt gegg som simmar i sitt egen fett. Och lunch heter Frukost. Och danskar har två lägen. On och Off. Inget mellanläge här inte. Ingen gråskala. Svart eller vitt.
Men på det stora hela är det faktiskt ett ganska bra land, trots allt jag har sagt om det.
När jag nu ändå håller på och skriver om min danska helg, kan jag lika gärna skriva vad jag gjorde där också. Jag var på cirkusläger/festival i Esbjerg. Det var ca 300 cirkuspersoner där, i ca 70 tält. 5 stora cirkustält fann också på platsen, och massa andra saker. Vi tränade (ytterst lite, men i alla fall), åt (ännu mindre), såg på shower (en del) och umgicks (desto mer). Sista kvällen var vi (Jag, Sofia och Rebecka) med två danskar och en holländare. Vi rökte vattenpipa (äpplesmak <3) och hängde vid en lekplats hela natten. Dygnade. Vi fick sand i skorna och trötta ögon, och var lita lagom slitna dagen efter. Men det var kul.
Så helgen har varit en bra helg. Lite mycket socialisering, lite lite sovande. Men bra.
Hej hopp!
Eftersom att jag var i Danmark hela helgen och kom hem igår, och eftersom jag bara var tvungen att sova ut igår så har jag inte skrivit nåt här. Men nu kommer lite mer funderingar.
Som sagt så var jag i Danmark. Och när man är där så slås man av hur onaturligt rent allting är. Jag har varit i det lilla landet många gånger innan, men det var först nu det slog mig. Gatorna är rensopade, knappt ens några tuggummin på gatan. Jag tror jag såg 2 ölburkar liggandes och skräpa. Totalt under hela helgen. Och ändå så har man hört (och upplevt) att danskar är stökiga och allmänt slarviga och slafsiga. Men varför är det då så rent? Det är den stora frågan. Jag tror jag ska fundera lite på den.
Det är inte bara renheten som är annorlunda med vårat lilla grannland i jämförelse med oss. Allt är annorlunda. Man kan inte tro att detta land faktiskt ligger bara en timmes båtfärd eller en kvarts bro-åkande från oss. I affärerna bryr de sig aldrig om att kolla legitimation. Jag hade säkert kunnat köpa både alkohol och cigaretter om jag hade velat och jag hade vart 12 år. De bryr sig inte. Och maten! Maten är bara äckligt gegg som simmar i sitt egen fett. Och lunch heter Frukost. Och danskar har två lägen. On och Off. Inget mellanläge här inte. Ingen gråskala. Svart eller vitt.
Men på det stora hela är det faktiskt ett ganska bra land, trots allt jag har sagt om det.
När jag nu ändå håller på och skriver om min danska helg, kan jag lika gärna skriva vad jag gjorde där också. Jag var på cirkusläger/festival i Esbjerg. Det var ca 300 cirkuspersoner där, i ca 70 tält. 5 stora cirkustält fann också på platsen, och massa andra saker. Vi tränade (ytterst lite, men i alla fall), åt (ännu mindre), såg på shower (en del) och umgicks (desto mer). Sista kvällen var vi (Jag, Sofia och Rebecka) med två danskar och en holländare. Vi rökte vattenpipa (äpplesmak <3) och hängde vid en lekplats hela natten. Dygnade. Vi fick sand i skorna och trötta ögon, och var lita lagom slitna dagen efter. Men det var kul.
Så helgen har varit en bra helg. Lite mycket socialisering, lite lite sovande. Men bra.
Hej hopp!
torsdag 14 augusti 2008
Uno dos tres
Idag har Uno namnsdag.
Namn. Detta påhitt för att kunna hålla människor isär, ge dom en identitet, en existens. Har man inget namn så har man inget ID, och har man iget ID existerar man inte. Enligt byråkraterna. Men om man inte existerar, vad gör man då? Man har en kropp och en hjärna och en själ. Men inget namn. Som vissa gatubarn i Rio. De har inget namn. Men helt tydligt lever de. Mer eller mindre.
Men helt ärligt förstår jag inte det där med namn. Mitt namn är Annika. Men är jag Annika? Eller är jag en person som råkar ha ett yttre namn vid namn Annika? Som jag ser det är vi alla olika, alla unika. Och något så unikt som en själ går inte att sätta ord på. Jag är inte Annika. Jag är jag. Du är du. Alla är vi oss själva. Alltid (Även då vi säger att "Jag var inte mig själv". Men alla är alltid sig själva. Man har bara olika jag). Annika är jag bara för yttre människor, som en ram. Men tavlor kan existera utan sin ram. Så varför kan inte människor få existera utan sitt namn?
Precis samma sak gäller för allt med namn. Det vill säga allt i hela världen.
Ta exempelvis färgen röd. Den heter röd. Men den är inte röd. Den bara heter det. Färgen är den färg som den är. Och den råkar vara kallad röd. Red. Rojo. Rouge. Men det är också bara ramar. Färgen är den färg den är, med eller utan namn.
Nu vet jag egentligen inte vart jag vill komma med detta utlägget om namn. Det är bara en sak jag har funderat länge på. Jag är jag. Inte Annika. Du är du. Inte ditt namn.
Punk slut.
// Quatro cinco cinco seis
Namn. Detta påhitt för att kunna hålla människor isär, ge dom en identitet, en existens. Har man inget namn så har man inget ID, och har man iget ID existerar man inte. Enligt byråkraterna. Men om man inte existerar, vad gör man då? Man har en kropp och en hjärna och en själ. Men inget namn. Som vissa gatubarn i Rio. De har inget namn. Men helt tydligt lever de. Mer eller mindre.
Men helt ärligt förstår jag inte det där med namn. Mitt namn är Annika. Men är jag Annika? Eller är jag en person som råkar ha ett yttre namn vid namn Annika? Som jag ser det är vi alla olika, alla unika. Och något så unikt som en själ går inte att sätta ord på. Jag är inte Annika. Jag är jag. Du är du. Alla är vi oss själva. Alltid (Även då vi säger att "Jag var inte mig själv". Men alla är alltid sig själva. Man har bara olika jag). Annika är jag bara för yttre människor, som en ram. Men tavlor kan existera utan sin ram. Så varför kan inte människor få existera utan sitt namn?
Precis samma sak gäller för allt med namn. Det vill säga allt i hela världen.
Ta exempelvis färgen röd. Den heter röd. Men den är inte röd. Den bara heter det. Färgen är den färg som den är. Och den råkar vara kallad röd. Red. Rojo. Rouge. Men det är också bara ramar. Färgen är den färg den är, med eller utan namn.
Nu vet jag egentligen inte vart jag vill komma med detta utlägget om namn. Det är bara en sak jag har funderat länge på. Jag är jag. Inte Annika. Du är du. Inte ditt namn.
Punk slut.
// Quatro cinco cinco seis
onsdag 13 augusti 2008
Framtidsplaner?
Jag är en sådan människa som måste ha någon plan för framtiden för att kunna leva. Det behöver inte vara en stor plan, och jag vill absolut inte ha hela mitt liv utstakat i förväg.
Men jag måste ha en grundidé, något att gå på. Något att längta efter.
Och inatt drömde jag en dröm. Jag drömde att jag hade slutat trean, tagit studenten. Och helt plötsligt hade jag inte sommarlov längre som alla andra år efter en skolavslutning. Jag var arbetslös, och utan någon som helst plan inför framtiden. vad jag ville bli, hur jag skulle leva. Inget alls. och det var helt sjukt skrämmande.
Det var som tur var (och som sagt var) bara en dröm. Men tänk om det blir så? Tänk om jag kommer fortsätta mitt liv i ovetskap, utan att ha en enda dröm. Jag frågade Kristin och Frida, att om dom skulle bli kända, vad skulle dom vilja bli kända för? Strax efter jag hade formulerat och uttalat frågan kom jag på hur dum den var. För det var helt självklart vad dom ville bli kända för. Frida har sin musik, sitt band, och Kristin har sin badminton.
Men vad har jag? Vad skulle jag vilja bli känd för? Sanningen är att. Jag vet inte.
Och just nu, kanske inte i denna skrivandes stund, men från och till i mitt liv just nu så känns det som om jag är fast. Jag kommer inte framåt. För jag vet inte vart jag vill att mitt liv ska gå.
Once upon a time
When life was mine
I had a dream
Now I'm stuck in place
In this lethargic phase
And the dream is gone
My soul is raped
My life is shaped
Where s my dream?
Men jag måste ha en grundidé, något att gå på. Något att längta efter.
Och inatt drömde jag en dröm. Jag drömde att jag hade slutat trean, tagit studenten. Och helt plötsligt hade jag inte sommarlov längre som alla andra år efter en skolavslutning. Jag var arbetslös, och utan någon som helst plan inför framtiden. vad jag ville bli, hur jag skulle leva. Inget alls. och det var helt sjukt skrämmande.
Det var som tur var (och som sagt var) bara en dröm. Men tänk om det blir så? Tänk om jag kommer fortsätta mitt liv i ovetskap, utan att ha en enda dröm. Jag frågade Kristin och Frida, att om dom skulle bli kända, vad skulle dom vilja bli kända för? Strax efter jag hade formulerat och uttalat frågan kom jag på hur dum den var. För det var helt självklart vad dom ville bli kända för. Frida har sin musik, sitt band, och Kristin har sin badminton.
Men vad har jag? Vad skulle jag vilja bli känd för? Sanningen är att. Jag vet inte.
Och just nu, kanske inte i denna skrivandes stund, men från och till i mitt liv just nu så känns det som om jag är fast. Jag kommer inte framåt. För jag vet inte vart jag vill att mitt liv ska gå.
Once upon a time
When life was mine
I had a dream
Now I'm stuck in place
In this lethargic phase
And the dream is gone
My soul is raped
My life is shaped
Where s my dream?
tisdag 12 augusti 2008
Saltvatten och järntabletter!
Och rubriken har ingenting med någonting att göra över huvud taget.
Jag har sjukt tråkigt, och jag vill baka och vara onyttig, men NEHE det får jag inte. För då blir man tjock. Ajsing bajsing.
Och så ogillar jag mitt rum nu, för jag har en röd, en gul och två vita väggar. FULT. Och jag har absolut ingenting att göra fram tills kl. 18, och jag vet inte hur det ska gå med att överleva hela dagen i detta ensamma och tråkiga hus.
Jag borde gå ut och springa eller powerwalka. Alla tycker jag ska det. I min hjärna. Till och med väggarna (de fula) skriker åt mig att ta mig samman och gå ut och träna. Men då säger min martyriska hjärna att nej jag ska inte springa jag ska sitta här och tycka synd om mitt feta jag. Så då gör jag det. Men inte blev det mycket roligare för det.
Och nu fryser jag om FÖTTERNA också!
//Mintpastill!
Jag har sjukt tråkigt, och jag vill baka och vara onyttig, men NEHE det får jag inte. För då blir man tjock. Ajsing bajsing.
Och så ogillar jag mitt rum nu, för jag har en röd, en gul och två vita väggar. FULT. Och jag har absolut ingenting att göra fram tills kl. 18, och jag vet inte hur det ska gå med att överleva hela dagen i detta ensamma och tråkiga hus.
Jag borde gå ut och springa eller powerwalka. Alla tycker jag ska det. I min hjärna. Till och med väggarna (de fula) skriker åt mig att ta mig samman och gå ut och träna. Men då säger min martyriska hjärna att nej jag ska inte springa jag ska sitta här och tycka synd om mitt feta jag. Så då gör jag det. Men inte blev det mycket roligare för det.
Och nu fryser jag om FÖTTERNA också!
//Mintpastill!
Nattliga funderingar
Vad är viktigt här i livet? Är det framgång? Styrka? Skönhet? Vänner? Familj? Kärlek?
Och vad är egentligen oviktigt? Är det den där lilla fläcken på golvet? Eller är det att få ett poäng ifrån de betyg man vill ha?
Och det där med ytlighet. Är ytlighet bara dåligt som så många säger?
"Sluta vara så ytlig!"
Är det verkligen så dåligt? Om man gömmer sig bakom ytlighet för man inte orkar stå ut med insidan? Om någon frågar "Hur är det?" vill de inte ha ett långt svar som är sant. De vill ha ett kort och satisfying "Bra tack, själv då?". Hur är det med ytligheten där om man får fråga?
Och KAN man verkligen säga både "en apelsin" och "ett apelsin"?
// Nattuggle-Einstein
Och vad är egentligen oviktigt? Är det den där lilla fläcken på golvet? Eller är det att få ett poäng ifrån de betyg man vill ha?
Och det där med ytlighet. Är ytlighet bara dåligt som så många säger?
"Sluta vara så ytlig!"
Är det verkligen så dåligt? Om man gömmer sig bakom ytlighet för man inte orkar stå ut med insidan? Om någon frågar "Hur är det?" vill de inte ha ett långt svar som är sant. De vill ha ett kort och satisfying "Bra tack, själv då?". Hur är det med ytligheten där om man får fråga?
Och KAN man verkligen säga både "en apelsin" och "ett apelsin"?
// Nattuggle-Einstein
måndag 11 augusti 2008
Vänner, vatten, ägg och färg
Idag åkte jag in till stan och träffade Poffe och Vickan. Vi hade trevligt en stund på centralen, och jag gav Poffe en present som bestod av en campariflaska med vatten och en sten ifrån floden Styx i.
Sen mötte jag upp K och F, och vi tog bussen hem till mig. Där gjorde vi lunch, omelett (läs: äggröra), klippte Kristins lugg, och målade min ena vägg gul. Sen lämnade de svikarna mig ensam här hemma, för dom hade visst bättre saker för sig någon annan stans. ^^.
I varje fall blev min vägg lite gul. Ett lager. Hej gul färg!
Men så blev jag lämnad ensam, och här sitter jag nu och känner mig bortglömd i mitt hörn av det för tillfället röd/gul/vita rummet. Mamma ringde och sa att hon måste jobba över = jag känner mig ännu mer bortglömd och kvarlämnad. Jag borde äta något nu. det har gott 3 timmar. Men jag orkar inte gå ut ur rummet. Idiotiskt.
Dagens fundering: Kan nyckelpigor tänka? Eller handlar de bara på instinkt? Eller inte ens det?
Hade vart rätt snyggt med en svart nyckelpiga mer chockrosa prickar...
//The lonely one
söndag 10 augusti 2008
paraplyer, garderober och brända tungor
Idag var det fefoträff då. det var mycket trevligt, och vi satt på java och var lite lagom nostalgiska. Inte jättemycket kanske, men lite x) Där var jag nyttig som min diet sa åt mig, och åt vitlöksbröd (med äckliga pepparkorn på) och drack chai-te. Gott. Men jag brände min tunga >.<
Eftersom det regnade så hade de flesta paraplyer. Så det blev en paraplyträff också, för de stackars annars så ensamma paraplyerna. De blev nog glada.
Sen när jag kom hem hjälpte mamma mig att flytta ut mina garderober några decimeter ut från väggen. För imorn ska kaf måla dom, GULA :D egentligen gillar inte jag gult, men en varm oragnegul färg är fint till rött. Typ... eld. Ja, precis. Eld. Jag gillar eld ^^
GLÖM INTE DE GULA BANANERNA I HÖRNET!
Eftersom det regnade så hade de flesta paraplyer. Så det blev en paraplyträff också, för de stackars annars så ensamma paraplyerna. De blev nog glada.
Sen när jag kom hem hjälpte mamma mig att flytta ut mina garderober några decimeter ut från väggen. För imorn ska kaf måla dom, GULA :D egentligen gillar inte jag gult, men en varm oragnegul färg är fint till rött. Typ... eld. Ja, precis. Eld. Jag gillar eld ^^
GLÖM INTE DE GULA BANANERNA I HÖRNET!
lördag 9 augusti 2008
Mental istid
Skapade en blogg idag då. Vet inte varför. Vill väl ha ett ställe att skriva av mig på med alla mina tankar och funderingar. Så då fick det bli en blogg.
Om alla andra har en, varför inte jag?
Så nu har jag en. Men orkar inte ta itu med mina tankar idag så ett vettigare inlägg kommer någon annan dag. För nu ska jag se film och äta godis för idag får jag vara onyttig enligt min diet. Hej och hå.
Om alla andra har en, varför inte jag?
Så nu har jag en. Men orkar inte ta itu med mina tankar idag så ett vettigare inlägg kommer någon annan dag. För nu ska jag se film och äta godis för idag får jag vara onyttig enligt min diet. Hej och hå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
