Jag såg filmen Casanova idag. Igen. Sist jag såg den var med en kille. Herrgud.
Hur som helst så får filmer mig alltid att tänka.
Så dagens fundering är: Vad är kärlek? Är det den fysiska kärleken, längtan efter närhet och fysisk kontakt som är den riktiga? Eller är det, som de flesta nog tycker, den emotionella kärleken, längtan efter att vara behövd?
Jag tror nog att det är båda delarna. Och inte i en blandning. Utan var för sig. Det finns olika kärlekar. Familjekärlek, kompiskärlek, "kärlek"kärlek. Om "riktig" kärlek bara skulle vara den emotionella kärleken, hur skulle då förhållanden fungera? Jag vet inget förhållande som inte innehåller fysisk kontakt. På ett eller annat sätt. Samtidigt som kompiskärlek oftast bara är den emotionella biten. Jag menar, jag går inte runt och känner ett extremt beroende av att vara fysisk nära mina kompisar. Inte på det viset. Men en kille man är i ett förhållande med, eller något liknande, de vill man vara nära. Så där sammarbetar det emotionella och det fysiska. Medan i en kompisrelation är det "bara" det emotionella. Men det är inte så bara.
Vissa folk säger att de lever ett kärlekslöst liv. De kanske inte har någon familj, och kanske inte så nära vänner. Och de har ingen partner. Det är synd om dem. Men samtidigt tycker jag inte att dom kan säga att de lever kärlekslöst. Kärlek är så mycket mer än bara det som näms i ordböcker. Som i denna förklaringen: "känsla att man tycker mycket om någon (även om sexuell åtrå)". Kärlek kan även vara gentemot ett ting, eller en händelse. Och sådan kärlek är också viktig.
En annan sak som jag har tänkt på (och nu kommer jag låta helt rasistisk men det är jag inte) är att till exempel inom Islam och andra religioner så får man inte ha sex förrän efter giftemålet. Men HUR hade dom tänkt det gå ihop? Som jag sa innan, så fungerar väldigt få förhållanden utan fysisk kontakt. Vussa kanske menar på att det är om man älskar varandra trots att man inte har någon fysisk kontakt, det är äkta kärlek. Men det fysiska behövs också enligt mig. Annars skulle det ju lika gärna vara kompiskärlek man känner.
Nu känner jag att detta inlägg håller på att bli väldigt långt, och jag kommer ingen vart i alla fall. Men jag tycker ala borde fundera på det här. Vad ÄR kärlek? Och inte bara för dig som person, utan överlag. Är det bara det emotionella som räknas? Eller är det fysiska lika viktigt?
Jag själv skulle aldrig kunna leva utan vare sig det ena eller det andra. Fysiskt som emotionellt.
// Kärleksdamm
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag tycker det var intressant ämne.. För det är är ju svårt att ha ett förhållande där man bara har fysisk kontakt och som inte är emotionellt och det är lika svårt att ha ett emotionellt förhållande utan fysisk kontakt. inget av dessa förhållanden skulle hålla länge... För att ett förhållande ska klara sig så länga som möjligt gäller det att hitta en balans mellan det emotionella och det fysiska som båda är bekväm med och trivs med. Det är nog detta som gör det så svårt att hitta "den rätta" då alla har olika behov och det gäller bara att hitta en som kan tillfredsställa din behov lika mycket som tillfredställer dennnes..
Kärlek kan vara så mycket...
Att leva ett kärlekslöst liv kan ju vara att man saknar förmågan att älska - trots att man har människor omkring sig... Eller att människorna omkring en saknar förmåga att älska.
Det sägs att den starkaste formen av kärlek är moderskärleken...
Kärlek. Något som inte alls hör hemma i min värld. Det är som en osynlig regel att man ska älska dem som man växt upp hos. Men varför saknar jag då inte min far? Har träffat honom två gånger i år och käönner inget behov av att göra det...
Kan inte hjälpa till i denna frågan just nu då min själ valt att ignorera allt som har med det att göra. :/
Nu hittade du verkligen ett ämne som fick folk att tänka (med fingrarna, då). Jag själv gör det nog bara för att jag tar alla chanser jag får att prata om det, eftersom de inte är många. Särskilt inte för folk som jag känner att det är viktigt att de lyssnar.
Men jag tycker inte om att självömka, så jag ska hålla mig kort. Det som slog mig mest i det du skrev var din tanke om balans mellan fysiskt och känslomässigt, det är precis vad jag också tycker och det främsta skälet till att jag absolut inte kan tänka mig att ha ett distansförhållande (andra skäl är en annan historia).
Ehm... Nej, jag tror jag sätter stopp här, det blev mer tankfullt än jag räknat med. Är fortfarande kvar lite i samma stadie som jag var i när jag smsade förut.
Må bra.
Jag tycker att casanova var ganska rolig, såg inte hela, men heath var underbar, haha :)
Alltså... kärlek är en knepig sak. Verkligen. Konsitgt nog så önskar jag faktiskt att jag var kär nu!
/Tiger (http://www.kentigers.blogg.se)
Kärlek är om man skall vara riktigt petig en signal skickad till hjärnan, vars effekt beror mer eller mindre samma område som heroin, kokain och andra droger.
Helen Fisher är en filur som har forskat en del i kärlek, och har ett föredrag om det här: http://www.ted.com/index.php/talks/helen_fisher_tells_us_why_we_love_cheat.html
Skicka en kommentar