Familj. Vad är det?
För några år sedan var det ordet familj som fick mig att bli varm. Som sände trygga vibbar genom hela min kropp. Nu har den effekten ebbat ut, och min uppfattning om familj är uppluckrad.
Under hela min barndom var vi i vår familj väldigt sammanhållen. Vi åt middag tillsammans varje dag, hade diskussioner om allt och inget, åkte på familjesemestrar, spelade sällskapsspel. Hela kittet. De lärde mig vad som var rätt och fel. De lärde mig att älska. De lärde mig att hata.
Nu för tiden vet jag inte vad jag tycker. Pappa är aldrig hemma, och när han är det... så känns det inte som min pappa. Det känns som en ingift farbror som kommer och gör intrång i huset. Vårt hus. Och jag vet inte ens om jag vill lära känna honom igen. Vi har inget gemensamt, och hela han bara sänder buttra vibbar omkring sig. Jag tror inte att han gillar att vara hemma heller. Så, jag tror inte vi är en familj längre. Vi är en mamma, och hennes två tonåriga döttrar. Som bor tillsammans.
För mig var som sagt familjen en källa till trygghet, värme. Men för många andra är det inte så. Jag känner en del (inga namn nämnda) som inte tycker om sin familj. Inte på det sättet. Och har aldrig gjort, har alltid levt "ensamma". Sen känner jag andra (inga namn nämnda där heller), som har en helt annan syn på familj. De bråkar, äter djupfrysta middagar i micron om de orkar, och pratar bara om de ska be någon skicka smöret, eller städa rummet. Det är deras familj.
Så tänker man; men vissa har ju inte ens en familj. Många, till exempel fattiga barn i Afrika eller liknande, lever ensamma på gatan. Inga föräldrar, ingen släkt. Deras familj är från gatan, i form av andra barn, kanske den där snälla restaurangägaren på hörnet av gatan som ger dom mat ibland, eller den varma gatuhunden som finns där för trygghet. Det är också en typ av familj.
Nu, i min värsta revoltålder, känner jag att mina vänner är lika mycket familj som min familj. Min älskade incestfamilj, min älskade KAF. Nu är det de som är källan till trygghet och värme. Det är de jag vill rymma till, bort från allt annat. Förut rymde jag hem. Nu rymmer jag bort.
Jag älskar min mamma. Jag älskar min syster. Men älskar jag min pappa? Pappa? Farbror? Gubbe som sover här ibland? Jag vet ärligt talat inte. Och jag vet inte om jag orkar försöka. Jag umgås hellre med mina andra familjer, än låtsas tillhöra något här hemma i huset. Hemma, vart är det?
Familj. Hemma. Två starka ord. Vad betyder de?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
För mig betyder hemma min dator, och familj har ingen bestämd betydelse.
Förstår verkligen hur du tänker. Ni är verkligen mer än bara vänner, jag mår dåligt av att vara borta från er. Mina vanliga vänner kan jag vara borta från i en månad, men skicka sms med, det går inte med er.
Är inne lite på kakans spår, faktiskt. Datorn är mitt hem, hur no-life det än låter, men det är där man har kontakt med flest människor, de flesta av mina närmsta vänner bor långt ifrån där omkring jag bor. ^^
När det kommer till pappa, har jag själv inte träffat min riktiga på... ja, vad kan det vara, nästan tio år strax? Han har en och annan skruv lös helt enkelt, hur läget ligger till nu bryr jag mig inte för han har sumpat de chanserna för länge sedan.
Men istället har min mamma ju en ny kille sen många år tillbaka som hon är gift med. Meeeen det har aldrig varit någon trygghet eller så, det är inte samma sak med en låtsasfarsa. Snarare är det ett störande moment för min del, han har inte riktigt samma uppfattning om saker som jag. Han är väldigt anti-dator/spel t.ex., jag är rena motsatsen... att enbart höra dåliga saker om sina intressen känns inte kul, helt enkelt. ._.'
Men ja, lång kommentar kanske. Tänkte bara jag kunde beskriva hur jag har det med i korthet. Det är jobbigt, min familj är knepig. :|
Hemma är där man mår bra och trivs (känner sig hemma) och familj är dom som brys sig om en och som man bryr sig om, familj är att älska och bli älskad tillbaka, det behöver inte vara svårare än så.
Det där är svårt och jag förstår verkligen. Träffade min pappa igår, kramade om honom för att göra honom glad - inte för att jag ville.
Det låter hemskt! Han har alltid varit en bra far, han har inte gjort fel medvetet och så blev det ändå på detta vis. Det är snarare mitt fel i detta fallet. (I ditt fall är det din fars fel).
Familj... familj? Jag vill inte ens ha en familj. Jag vill bryta trenden, bo ensam, bli en cool moster och resa mycket. Det är när jag reser som livet känns underbart. en familj är något som låser en. Något man blir förbunden att leva med, ha roligt med och försörja. Orkar jga med det? VIll jag ha folk i mitt hem?
Som ensamvarg är mitt hem något tyst, mörkt. I mitt hem kan ingen familj finnas >___< så fel!
Usch, tråkigt att du känner så. Tråkigt att det är många som känner så.
För mig är min pappa bland dom skönaste människorna jag vet, han har ingen koll på något och njuter av livet på ett bra sätt. För det mesta. Min mamma stressar, bantar, klagar, bråkar och stressar ännu mer. Men även henne går det att få stopp på ibland. Trots det så undviker jag för det mesta att vara hemma när någon av dem är där... Men det är väl normalt i den här ålderns skulle jag tro.
Har du inte lust att vara hemma och har vägarna förbi så vet du att du alltid kan höra av dig! :)
Mhm. Jag förstår. Eller det gör jag kanske inte men jag tror mig känna igen mig.
För några år sedan hade vi också allt det där. Trodde jag. Trodde min syster. Trodde min mamma. Men nu vet jag inte, det kanske bara var på låtsas?
För allting bara gick sönder. Nu bor pappa i Gbg med sin nya tjej. Det kan vara ganska trevlig att vara där på helgerna, men det börjar bara kännas mer och mer på låtsas för varje gång jag är där nu.
Annars bor jag med mamma och syster. Det finns inget hemma.
"vi har tak över huvudet men vi har inget hem". mammas citat.
Vi har ingen familj heller. Vi knappt pratar med varandra.
och .. nej jag kan inte förklara.
förlåt om jag kom här och bara babblade på om mig själv.
erica på fefo, om du undrar.
och ibland känns det faktiskt bra, det varierar lite mellan olika dagar.. bara det att jag varit nere hela dan idag såå..
iaf. jag gillar din blogg, den verkar väldigt trevlig, bara så du vet.
ska försöka följa. fast så säger jag till alla och glömmer / orkar inte sen xD
kram :*
Jag vet varför vad hemma eller familj betyder för mig. Familjen är väl mina vänner, som jag knappt träffar. Medanst hemma är.. hos dom. Saken är ju att man inte kan träffa dom så ofta som man vill.
Jag tycker inte om min familj så mycket som jag skulle vilja.
Det är ganska sugigt och så är man för ung för att flygga hemifrån också.
Men datorn får vara mitt hem då...
För där kan jag ju hålla kontakt med min familj.
Och att skriva kommentarer är inte min grej... eh.
Skicka en kommentar