Alla har vi ärr.
Jag pratar om både fysiska och psykiska ärr. Jag har båda, men de som gör absolut ondast är de psykiska Det tror jag många håller med mig om. Man tror, och kanske man har rätt, att man har haft en bra barndom. Många har det. Jag har antagligen det, egentligen inte mycket att klaga på. Men det är de "små" sakerna som ger mest avtryck. Som den där reklamen med en pojke som bär omkring på svarta ord som "Bög", "Tönt" och "Pluggis". Och plötsligt dyker ett rött ord, "Hej", upp. Ett litet ord, som kan göra så mycket.
Men oftast är det de små, men negativa händelserna som etsar sig fast för att aldrig lossna. Man kan inte bara knyckla ihop sitt gamla liv och slänga i papperskorgen. Det fungerar inte så. Ärren, eller sårskorporna som lätt rivs upp, ligger kanske djupt inne. Men de finns där, och är just vad det är. Ärr. Vävnad som aldrig försvinner. Det kan blekna lite med åren, men de är där, nu och för alltid.
De där orden, de där känslorna. "Går du på kokain eller?", "Jävla benrangel!", "Pluggis!". Att varje dag få höra, av sina kompisar, att "Nej jag har inte tid att vara med dig, jag ska ....". Att veta att många bara umgås med en för att man är smart och kan få bra betyg på uppsatser. Att känna att man bara är ett andrahandsval. De kanske verkar oskyldiga, de är trots allt i-landsproblem. Och i det stora hela är det ingenting. Barnen i Afrika svälter, våldtas och dör. Jag sitter här och funderar på om jag borde gå ner i vikt till 49 kg istället för att väga 51, och undrar om mina kompisar glömmer bort mig bara för att de har andra saker att göra.
Dessa ärr, som ibland blir sköra skorpor som vad som helst kan riva upp, gör att jag blir jobbig. Svartsjuk när kompisar inte har tid. Rädd att bli lämnad. Rädd att jag inte duger, att jag borde vara på ett annat sätt. Se ut på ett annat sätt, föra mig på ett annat sätt. Vara bättre. Och jag vet att många känner så. De har inte samma ärr som jag, men de har skador. Djupa, kanske inte allför hemska, men ändå. Jag, vi, har inte blivit våldtagna. Har inte blivit misshandlade. Har varit älskade from time to time. Men skador behöver inte bara komma från livshotande situationer.
Mina ärr rivs upp och blir till blödande sår så fort jag blir lämnad ensam. Och när de väl blöder, är det svårt att sy ihop dom. Ett plåster kan hålla ett tag, men förr eller senare blöder det igenom, och färgar allt av levrat blod. Och ingen har väl någonsin älskat en oformlig klump av blödande massa?
Man kan dölja ärr. Väldigt väl. Men hur dolda de än är, hur mycket man än tror att de är bortglömda, så finns de alltid där djupt under alla lager makeup och kläder.
Den nakna sanningen är ärrad.
//The BohEmo
8 kommentarer:
Kan inte göra annat än att hålla med dig. Varje ärr är ett bakslag men även en lärdom om något. Förhoppningsvis. Men man ser det inte nu.
Och visst, vi har inte blivit våldtagna. Men kanske att samhället våldtar oss i ren psyskisk bemärkelse?
Hoppas att allt blir bättre för dig.
Förlåt, jag känner mig verkligen dum. Du hade behövt den fikan, mer än vad jag trodde, insåg jag nu. Men jag måste plugga, och gbg är långt bort. Jag hade inte vart inne föän nu och sen hade min mor viljat ha hem mig vid 19-tiden.
Därför blir det bättre nästa år, Hej göteborg!
Och ja, alla har dom där såren. När vi var små och blev utskällda av min kompis mamma och andra saker.
jag vet att du har det jobbigt ibland, antagligen oftare än vad jag tror, men du ska veta att jag ALLTID kommer att finnas här och jag har ALLTID tid för dig och du kan ALLTID prata med mig. För jag älskar dig så ofantligt mycket, och det vet du! <3333
Barndommen var inga problem för min del. Dock kom kraftiga ärr från kniven som högg in i kroppen från det att föräldrarna meddelande att skilsmässa var på gång och fram till nu... just nu håller det väl på att läka sig, men vem vet? Det kanske kommer et hugg snart igen.
Och för guds... nej. För min och för många andras skull. Mest för din egen skull! Sluta gå ner i vikt galna människa. Du är otroligt vacker, om det är något fel på magen eller så som irriterar dig får du träna bort det. Muskler är bättre än "fettet" som du påstår att du har. Tusan människa! Bygg upp musklerna, ät i rätt mängd och håll dig kvar vid vikten du har! 49kg... snart måste du gå på hälsokontroll precis som andra jag umgås med just nu. >_< Jag klarar inte ha en till i omgängeskretsen som är underviktig.
Jag tycker detta var otroligt bra skrivet. Nu känner jag mig alldeles...jag vet inte vad.
Sen håller jag med övriga kommentatorer.
Och jag är alltid redo för en fika...även om jag vet att det finns andra som kanske känner dig bättre, men ändå.
Finns inte så mycket mer att säga än: <3!
Sen så tog Vickan orden ur munnen på mig.
känner igen mig så mycket i det du skriver, hade inte kunnat leva utan er, det är ni som gör mig stark, och när jag förlorar er förlorar jag mig själv, jag finns här för dig om du är där för mig. <3 och vi finns för varandra
Sant, massa sant.
Skicka en kommentar