Vart tog dagarna vägen?

Detta är min livshistoria. Gör vad ni vill med den, men behandla den väl.

Nu när jag har börjat tvåan, på riktigt, så slår det mig hur fort allt har gått! Mitt liv har verkligen förändrats. Jag har gått från olika stadium och gjort många förändringar, men ingen så stor som den som har skett de senaste 2 åren.

När jag var liten, typ gick i årskurs 0-2 så var jag en otroligt självsäker liten flicka. Jag gjorde precis bara det jag ville, och alla andra följde mig som små lamm. Jag gjorde aldrig saker för att de var populära, utan jag gjorde det jag ville. Och jag var populär.

I 3:an började de andra bli lite mer självstädniga. Och då ville de inte följa med mig längre, för de ville exempelvis spela King. Det ville inte jag. Så det slutade med att jag nästan alltid gick helt ensam på rasterna, för jag ville fortfarande göra det jag själv ville. Jag var ensam, men jag klagade inte så mycket på det. Jag levde mitt liv.

Sen i 6:an hade jag på något vis blivit en tönt. Ja, jag var faktiskt det, även om jag hatar det ordet. Men det var jag. Jag hade vänner, så jag var inte ensam. Men jag var ful (och då menar jag FUL), tråkig och ingen självsäkerhet alls. Därför blev jag mobbad av många i klassen. Jag blev kallas tönt, pluggis, knarkare (fråga inte -.-) och massa andra ord. Och med den självkänslan jag hade då var det inte konstigt att jag mådde piss, och riktigt trycktes ner i marken. Jag tror det är därför jag fortfarande nu kan ha svårt för när folk säger att de inte kan träffa mig. Min hjärna tror på något vis fortfarande att jag inte duger.

Men så splittrades våran klass, och vi blandades med de andra. Det blev till en helt ny klass, med endast fem från min gamla. Fem bra människor. Och i den nya klassen, som jag började i 7:an, kunde jag börja om på nytt. Min självkänsla växte, och jag med den. Jag blev gladare, trevligare, roligare och snyggare. Självkänsla syns på utsidan kan jag säga! Det blev tre faktiskt ganska bra år i högstadiet, och när jag gick ut nian var mitt humör på topp. Jag hade börjat få ett existerande liv.

Den sommaren mötte jag några nya personer. Vid kön till Harry Potter 7, the Deathly Hallows. Jag köade i 13 timmar, och då kunde man inte undgå att prata med andra i kön. Några av de människorna är numera några utav mina allra bästa vänner. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dom.
Jag utvecklade också min personlighet om möjligt ännu mer, och blev till slut riktigt nöjd med mig själv.

Hösten 2007 började jag gymnasiet. Jag höll på att dö av nervositet. Jag trodde inte att någon skulle vara som jag, och att jag inte skulle hitta några nära vänner. Men så fel jag hade! Där träffade jag nämligen K och F, och de är nu mina allra bästa vänner. Så underbara, och precis som jag. Fast ändå annorlunda. De är min tavelram.
Under hösten växlade mitt humör, jag kunde vara riktigt depp vissa perioder (det kan jag fortfarande), men under de glade perioderna var jag verkligen GLAD. Lycklig. Mer än vad jag någonsin varit innan. För jag visste (vet) att jag hade hittat mitt jag.

Och nu, när jag sitter här och inser att de som är födda 93 ska börja nian, så känner jag hur fort allt har gått! Det var jättenyss som jag gick i nian. Typ igår. Så vart i helvete tog dagarna vägen? Hur har mitt liv kommit så här långt? Hur har jag blivit den jag är, och hur har jag lyckats byta ut hela min vänskapskrets. ALLA mina nu bästa vänner kände jag knappt för ett år sedan. ETT år sedan. Det är inte klokt.

Och nu upptäcker jag att ni fick hela min sorgliga livshistoria. Men jaja. Om ni orkar läsa så långt att ni kommer hit ner så vet ni en hel del om mig. Eller i alla fall hur jag blev som jag blev. Och jag kan säga så här. Även om jag kan vara konstig, impulsiv, deprimerad, tråkig och allt sånt. Så har jag aldrig mått så bra som jag gör nu. Generellt. För det krävs att man ska må riktigt piss för att man ska inse hur bra man mår när man mår bra. Och mitt nuvarande liv är som en berg- och dalbana. Det går ner i helvetet, men det går upp i himlen igen. Och himlen är underbar.

Tack.