Det pratas mycket om att man vill bli ihågkommen. Vara speciell, vara originell, vara bra. Vara någon. Ingen vill vara som en i mängden, alla vill synas. Fast på bra sätt. Det ingen har fattat är att man inte kan vara ett original. Alla är vi mer eller mindre kopior av varandra, vi är alla samma.
Det finns stereotyper. Emo, fjortis, brat, goth, punkare, hårdrockare, glam, tönt, getho, pretto, och så detta överanvända ord normal eller average. Vi har alla stött på dessa stereotyper. Och tänkt: Sån där är minsann inte jag. Jag är Jag. Men vad är man då? Om man inte är en av dessa, med flera, stereotyper? Jo man är en blandning. Man har karaktärsdrag från olika mallar, men man kallar det originalitet.
Säg att du under ditt liv har träffat några hundra människor. Träffat, som i pratat med en lite längre tid än bara "Nej, jag vill inte ha kvittot". Då har du med all säkerhet också träffat folk från alla olika mallar, stereotyper. Med andra ord kommer du ytterst säller mer i ditt liv bli förvånad av en persons personlighet och handlingar. De gånger du blir det, är det något "fel" på de personernas psyken.
Fel. På psyket. Detta brukar kallas för mentala sjukdomar. Psykoser och neuroser. Men inte ens de kan förvåna, chocka, vara originella. För de är också mallar. Läser du om, till exempel, panikångest så står det hur en sådan person brukar vara, agera. Konflikträdd, rädd att lämna hemmet, överkänslig mot våld. Med mera. Inte alla är så, men många. För att det ligger i deras gener. Deras felaktiga gener. Säger de som "vet".
Så nästa gång du träffar en ny person, leta fram i databasen vilka typer av personer du vet. Och sätt in deras handlingar och tankar i denna nya person. Då vet du också hur denne kommer att reagera, säga och tycka. För även denna person är en mall, eller en blandning av mallar. Är en mall blå, och en röd, kanske en person blir lila. Mentalt. Men den är fortfarande bara uppbyggd av blått och rött.
Att säga "Jag vill bli någon, betyda något. Jag ska bli ihågkommen som mig!" är egentligen slöseri med stämbanden och talförmågan. För det går inte. Många blir ihågkommna. Men de har egentligen bara haft tur. Eller otur, beroende på hur man ser det. De blir Mallar med stort M, kanske någon att se upp till. Efterlikna. Dessa genom åren kända människor var redan mallar. Nu blir de härmade, och mallarna blir ännu mer tydliga, skarpa.
Ta t.ex. Gutenberg. Han är känd, han blev någon. Varför då? Jo för att han uppfann boktryckarkonsten. Detta innebär att han blev känd för något han gjorde. Inte vem han var. Han må ha varit smart, allmänbildad, trevlig och uppfinningsrik. Men det är många. Han hade bara turen att visa världen något som faktiskt behövdes.
Tänker man efter så är vi alla lika. Inte ens innerst inne, utan på ytan. Vi är vandrande mallar. Vissa kanske är en mall med arkiv från flera olika håll, men de är fortfarande mallar. Du är ingen, jag är ingen, vi är inga. Eller alla.
No one will live forever.
onsdag 17 december 2008
söndag 23 november 2008
LSD, någon?
En sak jag har tänkt på länge och mycket, är om allt är verkligt. Är allt som vi tror verklighet? Eller är allt inbillning? Finns jag, du, vi över huvud taget? Och om inte, vad är då detta så kallade liv?
Det jag tror finns, stolar, väggar, kläder, smycken, papper, gem, människor... finns det? Eller är det en fantasirik LSD-tripp inne i min hjärna. Eller är det så att det själva verket är jag som inte finns? Jag kanske bara är någons dröm, en inbillning. Eller så finns inget alls. Jag går omkring och hallucinerar fram saker, och alla andra går omkring och hallucinerar fram saker. Det jag tycker är rött, kanske någon annan tycker är något helt annat. Grönt, kanske. Fast det heter rött.
De röster man hör, finns de? När någon pratar, är det min inbillning eller finns den personen, och säger den personen faktiskt "Är det växtgödningen som luktar ägg?". Eller är det bara min sorgligt förvirrade och överanalyserande hjärna som tror det. Kanske säger den eventuellt existerande personen istället "Nej tack, jag får inte ner en tugga till av morotskakan", eller "3,1415926536...." eller "Voule vou coucher avec moi, ce soir".
Varför finns allt i denna världen? Det är en bra fråga. Kanske är svaret på den: Det gör det inte. Det finns inte. Så om det inte finns något, behöver vi inte ställa oss frågan Varför. Om det inte finns något Därför, kan det inte heller finnas något Varför. Detta enkla svaret kanske är lösningen på gåtan Varför. Jag finns inte, du finns inte, rött finns inte, regnmoln som blir till rymdskepp finns inte, inga ägg ramlar från taket, inga uppstoppade duvor flyger förbi i Danmark, Obama vann inte valet, Bush har aldrig existerat. Inte ens tomten är vaken. För han har aldrig somnat.
Om du tycker detta är förvirrande, prova att byta ut alla Det mot Banan. Det blir inte bättre kan jag tala om. Men vad gör det, Det, Banan, eller Vi finns inte.
//I väntan på att staden ska Implodera
Det jag tror finns, stolar, väggar, kläder, smycken, papper, gem, människor... finns det? Eller är det en fantasirik LSD-tripp inne i min hjärna. Eller är det så att det själva verket är jag som inte finns? Jag kanske bara är någons dröm, en inbillning. Eller så finns inget alls. Jag går omkring och hallucinerar fram saker, och alla andra går omkring och hallucinerar fram saker. Det jag tycker är rött, kanske någon annan tycker är något helt annat. Grönt, kanske. Fast det heter rött.
De röster man hör, finns de? När någon pratar, är det min inbillning eller finns den personen, och säger den personen faktiskt "Är det växtgödningen som luktar ägg?". Eller är det bara min sorgligt förvirrade och överanalyserande hjärna som tror det. Kanske säger den eventuellt existerande personen istället "Nej tack, jag får inte ner en tugga till av morotskakan", eller "3,1415926536...." eller "Voule vou coucher avec moi, ce soir".
Varför finns allt i denna världen? Det är en bra fråga. Kanske är svaret på den: Det gör det inte. Det finns inte. Så om det inte finns något, behöver vi inte ställa oss frågan Varför. Om det inte finns något Därför, kan det inte heller finnas något Varför. Detta enkla svaret kanske är lösningen på gåtan Varför. Jag finns inte, du finns inte, rött finns inte, regnmoln som blir till rymdskepp finns inte, inga ägg ramlar från taket, inga uppstoppade duvor flyger förbi i Danmark, Obama vann inte valet, Bush har aldrig existerat. Inte ens tomten är vaken. För han har aldrig somnat.
Om du tycker detta är förvirrande, prova att byta ut alla Det mot Banan. Det blir inte bättre kan jag tala om. Men vad gör det, Det, Banan, eller Vi finns inte.
//I väntan på att staden ska Implodera
tisdag 11 november 2008
Stick to the point?
Nu ska jag bara skriva av mig av allt. Osammanhängande kommer det nog bli, men det är så livet kan vara.
Ska börja med att säga att jag älskar min pappa. Jag har alltid gjort det, kommer alltid att göra det. Vad jag än har sagt eller kommer att säga om det hela, så är det så det är. Han är min pappa, och jag älskar min pappa. Om du läser detta, jag älskar dig. Glöm ej!
Sen älskar jag musik. Man kan vara på vilket humör som helst, och sen kan musiken komma där och tränga in i sinnet och ändra humöret på ett kick. Till det sämre, och till det bättre. Go musiken!
And so What about life? Varför lever vi? Ingen vet, vi bara gör det. Varför tar då inte alla självmord? Jo därför att de som lever väntar och ser vad som händer om man lever. Någon ska ju göra det. Annars så skulle ju alla vara döda, och då skulle ingen längre behöva fundera på frågan om Varför vi lever. För vi skulle inte leva. Jag lever för att vänta på livet. Antagligen kommer jag få vänta i hela mitt liv, men det är så det kan bli. Livet, väntan, Döden. Så nära men ändå så långt bort. That's life!
Impulsryck? Mycket. Varför? Bra fråga. Den ställer jag ofta. Varför? Varför? Varför? Det är min fråga. Vuxit upp med den ramlandes ut ur min mun. Varför? För jag vill veta saker.
Vad är saker ni funderar mycket över? Vad skiljer er från era tvillingar?
//Överskottsryck!
Ska börja med att säga att jag älskar min pappa. Jag har alltid gjort det, kommer alltid att göra det. Vad jag än har sagt eller kommer att säga om det hela, så är det så det är. Han är min pappa, och jag älskar min pappa. Om du läser detta, jag älskar dig. Glöm ej!
Sen älskar jag musik. Man kan vara på vilket humör som helst, och sen kan musiken komma där och tränga in i sinnet och ändra humöret på ett kick. Till det sämre, och till det bättre. Go musiken!
And so What about life? Varför lever vi? Ingen vet, vi bara gör det. Varför tar då inte alla självmord? Jo därför att de som lever väntar och ser vad som händer om man lever. Någon ska ju göra det. Annars så skulle ju alla vara döda, och då skulle ingen längre behöva fundera på frågan om Varför vi lever. För vi skulle inte leva. Jag lever för att vänta på livet. Antagligen kommer jag få vänta i hela mitt liv, men det är så det kan bli. Livet, väntan, Döden. Så nära men ändå så långt bort. That's life!
Impulsryck? Mycket. Varför? Bra fråga. Den ställer jag ofta. Varför? Varför? Varför? Det är min fråga. Vuxit upp med den ramlandes ut ur min mun. Varför? För jag vill veta saker.
Vad är saker ni funderar mycket över? Vad skiljer er från era tvillingar?
//Överskottsryck!
torsdag 23 oktober 2008
Vem är jag, vem är du?
... Levande charader.
Detta inlägget ska inte handla om Markoolio's låt. Utom om en sak som jag och Kristin satt och pratade om idag. Vem är jag? Vem är du? Egentligen?
Jag tror att vi alla, förr eller senare, kommer till ett vägskäl. Man måste välja vilken väg man ska vandra vidare på. Den vanliga, välkända vägen där gruset knastrar så välbekant under fötterna? Eller den nya, outforskade vägen beströdd av ett material som fötterna inte riktigt kan få grepp om? Och om man väljer fel, kan man då hitta tillbaka utan att ta något dåligt från den nya världen med sig?
Jag nådde detta vägskäl någon gång förra året. Och jag står fortfarande kvar där, med en fot i var sin riktning. Ingen naturlig ställning. Fötterna kommer ge vika förr eller senare om jag står kvar här. Men vilken väg ska jag välja? Vilken väg gör mig till någon jag vill vara, och vilken väg trycker ner mig tills jag inte syns?
Vem är jag nu? Vem är du nu? Vem är man?
Man tror att man har en hyfsat klar bild om vem man är. Men är man den man tror? Och framför allt, är man en person eller flera? De som säger att de alltid handlar på samma sätt, oavsett situation och umgänge, ljuger. Ingen gör det. Man har annorlunda relationer med alla i ens liv. Och i olika relationer handlar man olika. Det sägs ju att; Lär känna mina vänner så vet du vem jag är. Det är precis så det är. Vi är alla som våra vänner. Varje vän, eller annan kontakt, är en del av sig själv. Addera de delarna så blir det Du.
Jag och Kristin skulle beskriva varandra. Det blev mest "Du är... öh... ja men duvet! Ehh... impulsiv... och... sånt!", och vise versa. Vilket bevisar det. Man vet vem man själv och alla andra är. Men ändå inte. Människor är inga adjektiv. Vi är känslor. Och känslor är svåra att få ord på.
Jag tror inte vi kom fram till vilka vi var. Eller vart vi var på väg. Vi gjorde det bara ännu mer förvirrat. Vilket är precis vad jag har gjort med detta inlägg. Det är väl så det ska vara. Vi vet inte vilka vi är, och vi kommer aldrig veta.
Vilka är förresten Vi?
// Jag?
Detta inlägget ska inte handla om Markoolio's låt. Utom om en sak som jag och Kristin satt och pratade om idag. Vem är jag? Vem är du? Egentligen?
Jag tror att vi alla, förr eller senare, kommer till ett vägskäl. Man måste välja vilken väg man ska vandra vidare på. Den vanliga, välkända vägen där gruset knastrar så välbekant under fötterna? Eller den nya, outforskade vägen beströdd av ett material som fötterna inte riktigt kan få grepp om? Och om man väljer fel, kan man då hitta tillbaka utan att ta något dåligt från den nya världen med sig?
Jag nådde detta vägskäl någon gång förra året. Och jag står fortfarande kvar där, med en fot i var sin riktning. Ingen naturlig ställning. Fötterna kommer ge vika förr eller senare om jag står kvar här. Men vilken väg ska jag välja? Vilken väg gör mig till någon jag vill vara, och vilken väg trycker ner mig tills jag inte syns?
Vem är jag nu? Vem är du nu? Vem är man?
Man tror att man har en hyfsat klar bild om vem man är. Men är man den man tror? Och framför allt, är man en person eller flera? De som säger att de alltid handlar på samma sätt, oavsett situation och umgänge, ljuger. Ingen gör det. Man har annorlunda relationer med alla i ens liv. Och i olika relationer handlar man olika. Det sägs ju att; Lär känna mina vänner så vet du vem jag är. Det är precis så det är. Vi är alla som våra vänner. Varje vän, eller annan kontakt, är en del av sig själv. Addera de delarna så blir det Du.
Jag och Kristin skulle beskriva varandra. Det blev mest "Du är... öh... ja men duvet! Ehh... impulsiv... och... sånt!", och vise versa. Vilket bevisar det. Man vet vem man själv och alla andra är. Men ändå inte. Människor är inga adjektiv. Vi är känslor. Och känslor är svåra att få ord på.
Jag tror inte vi kom fram till vilka vi var. Eller vart vi var på väg. Vi gjorde det bara ännu mer förvirrat. Vilket är precis vad jag har gjort med detta inlägg. Det är väl så det ska vara. Vi vet inte vilka vi är, och vi kommer aldrig veta.
Vilka är förresten Vi?
// Jag?
söndag 12 oktober 2008
Do or Don't stop the Music?
Jag har tänkt lite. Igen. Och denna gången snurrade tankarna om tiden. Den går fort, det vet vi redan. Men nu vet jag varför.
Skälet är; vi går helt enkelt genom livet för fort. Med sjumilakliv, alldeles minst. Alla, i alla fall vi västerlänningar, stressar oss igenom allt. Oavsett om vi är medvetna om de eller ej. Allt ska gås snabbt snabbt snabbt! Snabbkaffe, snabbbuss, snabbtåg, snabbmiddag, snabbträning. Och däremellan ska en och annan social tillställning klämmas in också. Snabbt! Gå in för det till 100 %, genomför det med glöd, och gå hem och sov 4 timmar innan allt börjar om igen nästa dag.
Bara man läser det jag skrivit hör man hur totalt genomkorkat det låter. Det går inte att genomföra allt på ett bra sätt om man bara ska göra det snabbt. Om man hela tiden ligger ett steg före i tankarna, men ett steg efter i handlingarna så blir det inte bra. Det säger ju sig självt. Ta bara mig som exempel. jag är hela tiden hur långt före som helst i tankarna, och därför pratar jag sjukt fort. Så ingen hör vad jag säger. Bara för att jag redan är i nästa mening i tankarna. Onödigt.
I fredags, när Kristin som vanligt mer eller mindre sprang till och från lektionerna, upp och nedför trapporna, så gick jag och Frida jättelångsamt bara för att retas. Och jag upptäckte hur svårt det var. man ville hela tiden gå mycket fortare, skynda skynda. Man blev stressad av att bara gå långsamt. Det var då jag insåg hur stressad man egentligen är, utan att själv inse det.
Vad vi borde göra är helt enkelt att göra saker långsammare. Ta oss tid att lyssna på andningen. In ut, in ut. Långsamt och lugnt. Gå lite långsammare, titta oss omkring. Lev i omvärlden, inte i våra egna världar. I varje fall inte hela tiden. Har vi läxor eller arbete att göra efter skola/arbetstid; gör det. Men gör det lugnare, börja tidigare att plugga till ett prov, och ta tillvara på arbetstiden på dagarna. Utan att stressa.
Varje helg börjar jag med att tänka "Äntligen helg". Och varje helg avslutar jag med att tänka "Inte vecka nu igen". Tiden där emellan, själva helgen alltså, går på en kvart. Känns det som. För jag har antingen hela helgen fullspäckad av saker att göra, människor att träffa. Eller så är det tvärtom, jag gör ingenting. Men då går tiden åt till att tänka "Jag måste göra något!". Så hur helgen än ser ut så går den i rasande fart. Och vips, så är det ännu en skolvecka, full av måsten.
Livet består av saker man lär sig. Lär in, lär ut. That's the secret. Så vi får lära oss att leva. Hur man går, står, sitter. Och hur man lever bra, lugnt och till 110 % ändå. Ett liv i rörelse, men inte i ljusets hastighet. Should I stop the music or not? I say; let it play, but do not wind forward.
//Annika Bråttom-Varför.
torsdag 2 oktober 2008
Vad är ett äventyr?
Om det är något jag vill med mitt liv, så är det att det ska vara ett äventyr. Så om jag någon gång ser en fallande stjärna så ska jag önska det. Låt mitt liv bli ett äventyr.
Vad är då ett äventyr? Jag har alltid tänkt att stora, speciella händelser är ett äventyr. Som att resa jorden runt, vinna 1 miljard och spendera pengarna väl, få ett filmkontrakt m.m. Men ett äventyr behöver ju inte bara vara bra saker. Äventyr kan också vara olyckor, jobbiga dagar. Tänker man så, så tänker man kanske att en önskan om hur livet ska bli borde vara: Låt mitt liv bli roligt och trevligt.
Om ens liv bara är roligt och trevligt, och aldrig otrevligt och hemskt, så har man inget att jämföra med. Så alla de trevliga sakerna bli vardagliga och trista, och därför inte roliga. Så ett liv med bara roligheter existerar inte. Däremot, händer hemska saker ibland så uppskattar man de bra sakerna mer. Man borde i alla fall göra det.
Så jag har tänkt lite. Man går i skolan, dag ut och dag in. Sover dåligt, för man har inte tid att sova med allt som händer. Sedan spenderas helgerna med att träffa kompisar, gå på bio, fika, vara ute, se på film och annat man bara måste göra. Men inget är speciellt speciellt. Man lever hela tiden, och väntar på the big time. Äventyret. Resan, pengarna, whatever.
Man väntar och väntar, och glömmer därför alla de små äventyren som finns omkring oss i vardagen. Bussen som är sen och man nästan missar resan till Dalsland med klassen, fikan man åt en tidig måndagsmorgon med vännerna, den underbara musiken man hörde, de röda löven som faller ner, designprojektet som faktiskt känns bra. Allt sådant glömmer man, och viftar bort det som ännu en vardagshändelse.
Så plötsligt händer något, något riktigt dåligt. Någon blir sjuk, man blir misshandlad, en kompis börjar knarka. Vad som helst. Och man tänker; Varför ska detta hända mig? (Ja, man tänker mig, fast man kanske borde tänka honom/henne). Jo därför att dåliga saker måste hända. Något händer alltid, varje dag. Även om man inte märker det.
Jag citerar Hitta Nemo (ungefärligt citat, jag är inte säker på alla ord ordagrant):
Marvin: "Nemo! Nej, Nemo! Han är borta! Jag som lovade att något aldrig skulle få hända honom...."
Doris: "Hm... Konstig sak att lova..."
Marvin: "Va?"
Doris: "Jaa! Om något aldrig skulle få hända honom, skulle ju något aldrig hända honom. Och det vore ju tråkigt för lille Elmot"
Saker måste få hända. Bra som dåliga. Aldrig skulle man inte uppleva något, och då inte få något äventyr. Inte ens ett litet vardagsäventyr. Så man ska vara glad för allt som händer. Och då menar jag inte att vara glad när någon nära dör eller liknande, men man måste lära sig att uppskatta det som finns. Uppskatta, minnas, och växa med erfarenheterna.
So do not fear, it's totally normal. It's called LIFE.
// The Philosophic
måndag 22 september 2008
Let's compare scars
Alla har vi ärr.
Jag pratar om både fysiska och psykiska ärr. Jag har båda, men de som gör absolut ondast är de psykiska Det tror jag många håller med mig om. Man tror, och kanske man har rätt, att man har haft en bra barndom. Många har det. Jag har antagligen det, egentligen inte mycket att klaga på. Men det är de "små" sakerna som ger mest avtryck. Som den där reklamen med en pojke som bär omkring på svarta ord som "Bög", "Tönt" och "Pluggis". Och plötsligt dyker ett rött ord, "Hej", upp. Ett litet ord, som kan göra så mycket.
Men oftast är det de små, men negativa händelserna som etsar sig fast för att aldrig lossna. Man kan inte bara knyckla ihop sitt gamla liv och slänga i papperskorgen. Det fungerar inte så. Ärren, eller sårskorporna som lätt rivs upp, ligger kanske djupt inne. Men de finns där, och är just vad det är. Ärr. Vävnad som aldrig försvinner. Det kan blekna lite med åren, men de är där, nu och för alltid.
De där orden, de där känslorna. "Går du på kokain eller?", "Jävla benrangel!", "Pluggis!". Att varje dag få höra, av sina kompisar, att "Nej jag har inte tid att vara med dig, jag ska ....". Att veta att många bara umgås med en för att man är smart och kan få bra betyg på uppsatser. Att känna att man bara är ett andrahandsval. De kanske verkar oskyldiga, de är trots allt i-landsproblem. Och i det stora hela är det ingenting. Barnen i Afrika svälter, våldtas och dör. Jag sitter här och funderar på om jag borde gå ner i vikt till 49 kg istället för att väga 51, och undrar om mina kompisar glömmer bort mig bara för att de har andra saker att göra.
Dessa ärr, som ibland blir sköra skorpor som vad som helst kan riva upp, gör att jag blir jobbig. Svartsjuk när kompisar inte har tid. Rädd att bli lämnad. Rädd att jag inte duger, att jag borde vara på ett annat sätt. Se ut på ett annat sätt, föra mig på ett annat sätt. Vara bättre. Och jag vet att många känner så. De har inte samma ärr som jag, men de har skador. Djupa, kanske inte allför hemska, men ändå. Jag, vi, har inte blivit våldtagna. Har inte blivit misshandlade. Har varit älskade from time to time. Men skador behöver inte bara komma från livshotande situationer.
Mina ärr rivs upp och blir till blödande sår så fort jag blir lämnad ensam. Och när de väl blöder, är det svårt att sy ihop dom. Ett plåster kan hålla ett tag, men förr eller senare blöder det igenom, och färgar allt av levrat blod. Och ingen har väl någonsin älskat en oformlig klump av blödande massa?
Man kan dölja ärr. Väldigt väl. Men hur dolda de än är, hur mycket man än tror att de är bortglömda, så finns de alltid där djupt under alla lager makeup och kläder.
Den nakna sanningen är ärrad.
//The BohEmo
söndag 21 september 2008
*tystnad*
Nu har jag inte skrivit något på länge. Alls. Men jag har inga idéer whatsoever. Helt tyst och tomt. Jag tror det är för att jag saknar folk. Jag kan inte tänka utan er. Vill ni träffa mig i veckan och typ... fika? Eller bara ses? För min fantasi existerar inte utan er hjälp! Typ imorn? Eller... tisdag? Eller någon annan dag? Så fort som möjligt...
Saknad...
Saknad...
lördag 13 september 2008
Hemma hos familjen
Familj. Vad är det?
För några år sedan var det ordet familj som fick mig att bli varm. Som sände trygga vibbar genom hela min kropp. Nu har den effekten ebbat ut, och min uppfattning om familj är uppluckrad.
Under hela min barndom var vi i vår familj väldigt sammanhållen. Vi åt middag tillsammans varje dag, hade diskussioner om allt och inget, åkte på familjesemestrar, spelade sällskapsspel. Hela kittet. De lärde mig vad som var rätt och fel. De lärde mig att älska. De lärde mig att hata.
Nu för tiden vet jag inte vad jag tycker. Pappa är aldrig hemma, och när han är det... så känns det inte som min pappa. Det känns som en ingift farbror som kommer och gör intrång i huset. Vårt hus. Och jag vet inte ens om jag vill lära känna honom igen. Vi har inget gemensamt, och hela han bara sänder buttra vibbar omkring sig. Jag tror inte att han gillar att vara hemma heller. Så, jag tror inte vi är en familj längre. Vi är en mamma, och hennes två tonåriga döttrar. Som bor tillsammans.
För mig var som sagt familjen en källa till trygghet, värme. Men för många andra är det inte så. Jag känner en del (inga namn nämnda) som inte tycker om sin familj. Inte på det sättet. Och har aldrig gjort, har alltid levt "ensamma". Sen känner jag andra (inga namn nämnda där heller), som har en helt annan syn på familj. De bråkar, äter djupfrysta middagar i micron om de orkar, och pratar bara om de ska be någon skicka smöret, eller städa rummet. Det är deras familj.
Så tänker man; men vissa har ju inte ens en familj. Många, till exempel fattiga barn i Afrika eller liknande, lever ensamma på gatan. Inga föräldrar, ingen släkt. Deras familj är från gatan, i form av andra barn, kanske den där snälla restaurangägaren på hörnet av gatan som ger dom mat ibland, eller den varma gatuhunden som finns där för trygghet. Det är också en typ av familj.
Nu, i min värsta revoltålder, känner jag att mina vänner är lika mycket familj som min familj. Min älskade incestfamilj, min älskade KAF. Nu är det de som är källan till trygghet och värme. Det är de jag vill rymma till, bort från allt annat. Förut rymde jag hem. Nu rymmer jag bort.
Jag älskar min mamma. Jag älskar min syster. Men älskar jag min pappa? Pappa? Farbror? Gubbe som sover här ibland? Jag vet ärligt talat inte. Och jag vet inte om jag orkar försöka. Jag umgås hellre med mina andra familjer, än låtsas tillhöra något här hemma i huset. Hemma, vart är det?
Familj. Hemma. Två starka ord. Vad betyder de?
För några år sedan var det ordet familj som fick mig att bli varm. Som sände trygga vibbar genom hela min kropp. Nu har den effekten ebbat ut, och min uppfattning om familj är uppluckrad.
Under hela min barndom var vi i vår familj väldigt sammanhållen. Vi åt middag tillsammans varje dag, hade diskussioner om allt och inget, åkte på familjesemestrar, spelade sällskapsspel. Hela kittet. De lärde mig vad som var rätt och fel. De lärde mig att älska. De lärde mig att hata.
Nu för tiden vet jag inte vad jag tycker. Pappa är aldrig hemma, och när han är det... så känns det inte som min pappa. Det känns som en ingift farbror som kommer och gör intrång i huset. Vårt hus. Och jag vet inte ens om jag vill lära känna honom igen. Vi har inget gemensamt, och hela han bara sänder buttra vibbar omkring sig. Jag tror inte att han gillar att vara hemma heller. Så, jag tror inte vi är en familj längre. Vi är en mamma, och hennes två tonåriga döttrar. Som bor tillsammans.
För mig var som sagt familjen en källa till trygghet, värme. Men för många andra är det inte så. Jag känner en del (inga namn nämnda) som inte tycker om sin familj. Inte på det sättet. Och har aldrig gjort, har alltid levt "ensamma". Sen känner jag andra (inga namn nämnda där heller), som har en helt annan syn på familj. De bråkar, äter djupfrysta middagar i micron om de orkar, och pratar bara om de ska be någon skicka smöret, eller städa rummet. Det är deras familj.
Så tänker man; men vissa har ju inte ens en familj. Många, till exempel fattiga barn i Afrika eller liknande, lever ensamma på gatan. Inga föräldrar, ingen släkt. Deras familj är från gatan, i form av andra barn, kanske den där snälla restaurangägaren på hörnet av gatan som ger dom mat ibland, eller den varma gatuhunden som finns där för trygghet. Det är också en typ av familj.
Nu, i min värsta revoltålder, känner jag att mina vänner är lika mycket familj som min familj. Min älskade incestfamilj, min älskade KAF. Nu är det de som är källan till trygghet och värme. Det är de jag vill rymma till, bort från allt annat. Förut rymde jag hem. Nu rymmer jag bort.
Jag älskar min mamma. Jag älskar min syster. Men älskar jag min pappa? Pappa? Farbror? Gubbe som sover här ibland? Jag vet ärligt talat inte. Och jag vet inte om jag orkar försöka. Jag umgås hellre med mina andra familjer, än låtsas tillhöra något här hemma i huset. Hemma, vart är det?
Familj. Hemma. Två starka ord. Vad betyder de?
torsdag 11 september 2008
Fall
Ja, nu när hösten är här, eller i alla fall närman sig med gigantiska 14 mila steg, så betyder det en ny tid. En ny era. Eller rättare sagt, ofta blir det tvärtom. Hösten innebär inte ny tid, det innebär vardag. Tillbaka till det. Dag efter dag efter dag efter dag efter dag...
För mig brukar hösten inte betyda något nytt. Som våren, det är alltid något nytt där. Man längtar till sommarlovet, man har planer, man lever. Men hösten är bara... ytterligare ett år. Skolår. Tiden för depressioner, regn och rusk, stormar, prov, spöken, slask och dyra höstkläder. Inget spännande alls. Man är bara fast i det upprepbara, till synes oändliga.
Men tänker man efter så är hösten egentligen ganska mysig. När det regnar kan man sitta inne och dricka te (jag har blivit te-frälst) och mysa, när det är mörkt kan man tända levande ljus. Hösten är egentligen mystiden på året. Bara det att få människor inser det innan det är för sent och höst har övergått i vinter.
Nu ska jag inte säga att jag tror att denna hösten kommer bli roligare eller mindre grå och trist än de föregående. För det tror jag inte. Jag, och många andra, kommer ha våra perioder av höstdepression. Kommer klaga på alla prov. Kommer längta efter jul eller halloween eller nyår eller sommaren. Kommer vilja leva igen. Men man kan i alla fall vandra in i hösten och försöka ha en bra inställning. Försöka se till det positiva. Som att man nu äntligen kan få använda mysiga stora tröjor, och halsdukar och sånt. Och få sova med sitt extratjocka duntäcke.
Men antagligen kommer jag, du, vi, ni, oss - falla. In i mörkret, in i hösten. För bra humör går sällan att behålla någon längre tid. Inte i tiden för höst. Det jag kan säga är; jag hoppas vi faller tillsammans.
// The Pretender
För mig brukar hösten inte betyda något nytt. Som våren, det är alltid något nytt där. Man längtar till sommarlovet, man har planer, man lever. Men hösten är bara... ytterligare ett år. Skolår. Tiden för depressioner, regn och rusk, stormar, prov, spöken, slask och dyra höstkläder. Inget spännande alls. Man är bara fast i det upprepbara, till synes oändliga.
Men tänker man efter så är hösten egentligen ganska mysig. När det regnar kan man sitta inne och dricka te (jag har blivit te-frälst) och mysa, när det är mörkt kan man tända levande ljus. Hösten är egentligen mystiden på året. Bara det att få människor inser det innan det är för sent och höst har övergått i vinter.
Nu ska jag inte säga att jag tror att denna hösten kommer bli roligare eller mindre grå och trist än de föregående. För det tror jag inte. Jag, och många andra, kommer ha våra perioder av höstdepression. Kommer klaga på alla prov. Kommer längta efter jul eller halloween eller nyår eller sommaren. Kommer vilja leva igen. Men man kan i alla fall vandra in i hösten och försöka ha en bra inställning. Försöka se till det positiva. Som att man nu äntligen kan få använda mysiga stora tröjor, och halsdukar och sånt. Och få sova med sitt extratjocka duntäcke.
Men antagligen kommer jag, du, vi, ni, oss - falla. In i mörkret, in i hösten. För bra humör går sällan att behålla någon längre tid. Inte i tiden för höst. Det jag kan säga är; jag hoppas vi faller tillsammans.
// The Pretender
onsdag 10 september 2008
Skulle det?
Bara för att Poffe skrev ett blogginlägg om förhållanden, och för att jag och Miran pratade om... sånt, började jag tänka igen. Eller, jag tänker ganska ofta. Men i alla fall.
Det som de flesta vill ha, det som är normalt, är att ha ett förhållande med någon. Att ha någon att dela allt med, att luta sig mot i svåra stunder, och dra med när man ska leva livet. Att mysa med, att umgås med, ja till och med att bråka lite med. För bråka lite, inte för allvarligt, visar bara på kärlek.
Jag kan inte låtsas som om jag inte vill ha någon. För det vill jag. Jag vet ingen specifik person just nu, men bara någon. Jag vet bara inte hur jag ska hitta honom. Ofta när folk som inte känner mig frågar om jag har någon kille och jag svarar nej, så tittar det på mig som om de undrar vad som är fel med mig. Som om insidan skulle vara alldeles ärrig och missbildad och ful. Fast det inte syns på utsidan. För en sån som jag, bara måste ha en kille. Annars är det något fel. Får jag höra.
Jag vill inte bli sårad. Och jag vill inte såra. Men det sistnämnda har jag gjort flera gånger. Fler än jag borde. Och det förstnämnda... Har aldrig hänt. För jag låter ingen komma så nära. Kärleksmässigt. Jag har väldigt lätt för att älska på ett kompissätt. Men mer... nej. Jag vill, men jag är rädd. Eller rättare sagt, jag är inte rädd heller. Jag bara inte låter folk (läs: killar) komma tillräckligt nära. Jag tror det känns fel på något sätt, att någon kan älska mig. Jag var alltid den fula lilla tönten som killar alltid retade när jag var yngre. Och nu är jag plötsligt intressant. Det går bara inte in i min hjärna.
Och vad jag vill säga nu med detta vet jag inte. Min hjärna är ett kaotiskt moln av förvirring. Jag skrev i alla fall en dikt om det. Jag tror i alla fall att den handlar om det, jag är inte säker. Tolka den som ni vill.
Skulle det?
Om du
var allt som fanns
Skulle jag vilja
Skulle jag?
Om jag
var allt som syntes
Skulle du göra
Skulle du?
Om de
var allt som hindrade
Skulle vi vilja
Skulle vi?
Om vi
var allt som gick
Skulle de heja
Skulle de?
Om det
var allt som behövdes
Skulle det gå
Skulle det?
Det som de flesta vill ha, det som är normalt, är att ha ett förhållande med någon. Att ha någon att dela allt med, att luta sig mot i svåra stunder, och dra med när man ska leva livet. Att mysa med, att umgås med, ja till och med att bråka lite med. För bråka lite, inte för allvarligt, visar bara på kärlek.
Jag kan inte låtsas som om jag inte vill ha någon. För det vill jag. Jag vet ingen specifik person just nu, men bara någon. Jag vet bara inte hur jag ska hitta honom. Ofta när folk som inte känner mig frågar om jag har någon kille och jag svarar nej, så tittar det på mig som om de undrar vad som är fel med mig. Som om insidan skulle vara alldeles ärrig och missbildad och ful. Fast det inte syns på utsidan. För en sån som jag, bara måste ha en kille. Annars är det något fel. Får jag höra.
Jag vill inte bli sårad. Och jag vill inte såra. Men det sistnämnda har jag gjort flera gånger. Fler än jag borde. Och det förstnämnda... Har aldrig hänt. För jag låter ingen komma så nära. Kärleksmässigt. Jag har väldigt lätt för att älska på ett kompissätt. Men mer... nej. Jag vill, men jag är rädd. Eller rättare sagt, jag är inte rädd heller. Jag bara inte låter folk (läs: killar) komma tillräckligt nära. Jag tror det känns fel på något sätt, att någon kan älska mig. Jag var alltid den fula lilla tönten som killar alltid retade när jag var yngre. Och nu är jag plötsligt intressant. Det går bara inte in i min hjärna.
Och vad jag vill säga nu med detta vet jag inte. Min hjärna är ett kaotiskt moln av förvirring. Jag skrev i alla fall en dikt om det. Jag tror i alla fall att den handlar om det, jag är inte säker. Tolka den som ni vill.
Skulle det?
Om du
var allt som fanns
Skulle jag vilja
Skulle jag?
Om jag
var allt som syntes
Skulle du göra
Skulle du?
Om de
var allt som hindrade
Skulle vi vilja
Skulle vi?
Om vi
var allt som gick
Skulle de heja
Skulle de?
Om det
var allt som behövdes
Skulle det gå
Skulle det?
söndag 7 september 2008
There is no Pain
Detta kommer låta jätte-emo. Men det är det inte, absolut inte. Jag mår bara bra idag. Förutom att jag är förkyld, men det är en annan sak. Detta inlägget är bara... Vad jag tycker och tänker om smärta. Helt enkelt.
Fysisk smärta är en väldigt påtaglig känsla. Alla har känt den någon gång (utom de som har den där sjukdomen som gör att man inte kan känna fysisk smärta). Det är skillnad på smärta och smärta. Smärta som i "Aj, jag fick en flis", är inte direkt samma sorts smärta som i "Fan, höftbenet gick av och sticker ut en decimeter från kroppen". Och psykisk smärta har inget med det andra att göra över huvud taget. Tycker jag.
Min teori är att den mesta smärtan går att tänka bort. Kanske inte den i höftbensexemplet, men i andra mindre exempel. Om man exempelvis går på en väldigt het strand, och fötterna bränns sönder, så är det bara att tänka "Smärtan finns inte". Så vips är den borta. Faktiskt. Det funkar för mig, i alla möjliga situationer. Nu har jag tydligen ovanligt hög smärtgräns säger naprapater och kiropraktorer, men i alla fall. Stark vilja har jag också. Tycker jag att något inte ska göra ont, så gör det inte det.
Många jag känner skär sig. Det är inte det minsta bra eller kul. De gör det för att de är tomma på känslor. Så känner jag också ibland men det hjälper inte att skära. För smärtan finns inte. Och finns ingen smärta, så kan man heller inte ersätta den tomma känslan. Den enda riktiga smärta är den psykiska, den går inte att tänka bort. För den bor redan i våra huvuden, och förstärks bara om man tänker på det. I det fallet ska man göra tvärtom, inte tänka alls.
Så det man ska göra för att må bättre när man mår dåligt, är att först komma fram till om det är fysisk eller psykisk smärta. Och det kan vara svårt, believe me. man kan tro att något är psykiskt, tills man kommer fram till att man känner sig deppig för att man inte har ätit något på hela dagen. man kan också tro att något är fysisk smärta, när det i själva verket är djupt psykiskt och däför känns i hela kroppen.
Hjälp till att må bra:
Steg 1 - lokalisera smärtan.
Steg 2 - tänk att smärtan inte finns (om det är fysiskt), och tänk på en vacker röd boll med badankor på (om det är psykiskt).
Steg 3 - må bättre.
// Dr. Pain, better than "Dr." Phil.
Fysisk smärta är en väldigt påtaglig känsla. Alla har känt den någon gång (utom de som har den där sjukdomen som gör att man inte kan känna fysisk smärta). Det är skillnad på smärta och smärta. Smärta som i "Aj, jag fick en flis", är inte direkt samma sorts smärta som i "Fan, höftbenet gick av och sticker ut en decimeter från kroppen". Och psykisk smärta har inget med det andra att göra över huvud taget. Tycker jag.
Min teori är att den mesta smärtan går att tänka bort. Kanske inte den i höftbensexemplet, men i andra mindre exempel. Om man exempelvis går på en väldigt het strand, och fötterna bränns sönder, så är det bara att tänka "Smärtan finns inte". Så vips är den borta. Faktiskt. Det funkar för mig, i alla möjliga situationer. Nu har jag tydligen ovanligt hög smärtgräns säger naprapater och kiropraktorer, men i alla fall. Stark vilja har jag också. Tycker jag att något inte ska göra ont, så gör det inte det.
Många jag känner skär sig. Det är inte det minsta bra eller kul. De gör det för att de är tomma på känslor. Så känner jag också ibland men det hjälper inte att skära. För smärtan finns inte. Och finns ingen smärta, så kan man heller inte ersätta den tomma känslan. Den enda riktiga smärta är den psykiska, den går inte att tänka bort. För den bor redan i våra huvuden, och förstärks bara om man tänker på det. I det fallet ska man göra tvärtom, inte tänka alls.
Så det man ska göra för att må bättre när man mår dåligt, är att först komma fram till om det är fysisk eller psykisk smärta. Och det kan vara svårt, believe me. man kan tro att något är psykiskt, tills man kommer fram till att man känner sig deppig för att man inte har ätit något på hela dagen. man kan också tro att något är fysisk smärta, när det i själva verket är djupt psykiskt och däför känns i hela kroppen.
Hjälp till att må bra:
Steg 1 - lokalisera smärtan.
Steg 2 - tänk att smärtan inte finns (om det är fysiskt), och tänk på en vacker röd boll med badankor på (om det är psykiskt).
Steg 3 - må bättre.
// Dr. Pain, better than "Dr." Phil.
fredag 5 september 2008
Tänkte bara börja med att säga att folk är dåliga på att kommentera nu för tiden. Heh. Om någon läser fortfarande alltså. Det vet jag ju inte. Men känn er träffade om ni inte kommenterar!
Idag tänkte jag i alla fall skriva lite om svartsjuka. Och inte bara den sortens svartsjuka som alla tänker på, den som har med kärlek att göra. Utan all sorts svartsjuka. En sorts svartsjuka är ju att man blir svartsjuk på en annan person för att h*n är tillsammans med den personen man vill ha. Nu har det inte direkt hänt mig ofta, om ens någonsin, men i alla fall. Den känslan lär vara jobbig. Man kan också vara svartsjuk när man väl är tillsammans med någon. Om denna någon tittar på en annan (mär mina ord: tittar, inget annat) så känner man svartsjuka. Man gör det. Dock inte jag eftersom jag aldrig varit direkt kär. Dessa två känslor, och en del andra versioner av den, är väl den mest "traditionella" svartsjukan.
Det alla inte tänker på är den mer vardagliga svartsjukan. Som också den kan vara väldigt stor och överväldigande. Exempelvis den känslan som infinner sig när någon annan har det du vill ha. Pengar, en tröja, en godisbit, ett kylskåp... whatever. Eller den där du känner att när din kompis eller annan person pratar med en annan istället för dig en liten stund. Att du plötsligt inte är den mest intressanta. Kanske aldrig heller har varit. Bara ett tidsfördriv. Så börjar tankarna gå. Att du inte räcker till. Du vill ha ensamrätt. Eller så vill du bara ha de där pengarna som alla andra har. Eller den där killen. Eller den där lyckan. Eller det där livet.
Som ni kanske märker så känner jag den där andra sortens svartsjuka rätt ofta. Tror det hänger i sen jag var yngre och inte hade några direkta människor som verkligen... brydde sig. Eller den där leksaken alla andra hade.
Men i alla fall, detta ska inte bli ett inlägg om mig. Utan om svartsjuka i allmänhet. Varför finns denna idiotiska känsla? Har den något syfte? Eller är det bara en biprodukt av all materialism som sammhället skapar? Hur som helst så är det en väldigt powerful känsla... Den borde uppmärksammas mer.
//Blacksick (lika svengelsk som Umbridge vår engelskalärare)
Idag tänkte jag i alla fall skriva lite om svartsjuka. Och inte bara den sortens svartsjuka som alla tänker på, den som har med kärlek att göra. Utan all sorts svartsjuka. En sorts svartsjuka är ju att man blir svartsjuk på en annan person för att h*n är tillsammans med den personen man vill ha. Nu har det inte direkt hänt mig ofta, om ens någonsin, men i alla fall. Den känslan lär vara jobbig. Man kan också vara svartsjuk när man väl är tillsammans med någon. Om denna någon tittar på en annan (mär mina ord: tittar, inget annat) så känner man svartsjuka. Man gör det. Dock inte jag eftersom jag aldrig varit direkt kär. Dessa två känslor, och en del andra versioner av den, är väl den mest "traditionella" svartsjukan.
Det alla inte tänker på är den mer vardagliga svartsjukan. Som också den kan vara väldigt stor och överväldigande. Exempelvis den känslan som infinner sig när någon annan har det du vill ha. Pengar, en tröja, en godisbit, ett kylskåp... whatever. Eller den där du känner att när din kompis eller annan person pratar med en annan istället för dig en liten stund. Att du plötsligt inte är den mest intressanta. Kanske aldrig heller har varit. Bara ett tidsfördriv. Så börjar tankarna gå. Att du inte räcker till. Du vill ha ensamrätt. Eller så vill du bara ha de där pengarna som alla andra har. Eller den där killen. Eller den där lyckan. Eller det där livet.
Som ni kanske märker så känner jag den där andra sortens svartsjuka rätt ofta. Tror det hänger i sen jag var yngre och inte hade några direkta människor som verkligen... brydde sig. Eller den där leksaken alla andra hade.
Men i alla fall, detta ska inte bli ett inlägg om mig. Utan om svartsjuka i allmänhet. Varför finns denna idiotiska känsla? Har den något syfte? Eller är det bara en biprodukt av all materialism som sammhället skapar? Hur som helst så är det en väldigt powerful känsla... Den borde uppmärksammas mer.
//Blacksick (lika svengelsk som Umbridge vår engelskalärare)
tisdag 2 september 2008
Freudianska funderingar (fast tvärtom)
(Jag ska bara börja med att säga att jag mår bra nu igen. Så länge nu det håller. Men i alla fall, så är jag inte tom och så för tillfället. Så ni vet)
I alla fall så ska jag ägna det här inlägget till att fundera kring det här med meningen med livet. Vad är meningen med livet? Finns det ens någon mening?
Enligt många är meningen med livet att fortplanta sig. Att ge nya individer förutsättningen att, även dom, kunna avla fram en ny och lite bättre människa (även djur). Enligt andra är det att försörja sin familj och andra man älskar. Att leva för de man älskar helt enkelt. Enligt ytterligare andra är det att helt enkelt ha så kul som möjligt under den tiden vi lever här. Och enligt Sigmund Freud så är meningen sexuell. Att man bara drivs av sin sexualdrift och att meningen är att... ha sex? Kanske. Antagligen skulle han sagt så om någon frågade honom.
Jag tror inte på någon av de teorierna. Jag tror inte att livet har någon mening. Livet bara... är. Som det är. Vi lever här för att vi gör det. Inte av någon speciell mening. Vi föds. Vi dör. Vi lever. Så är det bara. Kort och koncist. Den teorin är inte speciellt positiv. Man känner sig väldigt liten och meningslös (vilket är vad man är). Och tänker man samtidigt på hur stor världen, universum, egentligen är så känner man sig ännu mindre och obetydlig.
Sånt här tänker jag ofta på. The meaning of life, the universe and everything. Men inte blir jag mycket klokare för det. Jag blir bara mer förvirrad, mer fundersam, mer filosofisk, mer skadad och mer borttappad. Så varför jag ens tänker på såna här existensiella tankar är en gåta. Jag är helt enkelt addicted. Jag kan inte sluta.
//The lost girl
I alla fall så ska jag ägna det här inlägget till att fundera kring det här med meningen med livet. Vad är meningen med livet? Finns det ens någon mening?
Enligt många är meningen med livet att fortplanta sig. Att ge nya individer förutsättningen att, även dom, kunna avla fram en ny och lite bättre människa (även djur). Enligt andra är det att försörja sin familj och andra man älskar. Att leva för de man älskar helt enkelt. Enligt ytterligare andra är det att helt enkelt ha så kul som möjligt under den tiden vi lever här. Och enligt Sigmund Freud så är meningen sexuell. Att man bara drivs av sin sexualdrift och att meningen är att... ha sex? Kanske. Antagligen skulle han sagt så om någon frågade honom.
Jag tror inte på någon av de teorierna. Jag tror inte att livet har någon mening. Livet bara... är. Som det är. Vi lever här för att vi gör det. Inte av någon speciell mening. Vi föds. Vi dör. Vi lever. Så är det bara. Kort och koncist. Den teorin är inte speciellt positiv. Man känner sig väldigt liten och meningslös (vilket är vad man är). Och tänker man samtidigt på hur stor världen, universum, egentligen är så känner man sig ännu mindre och obetydlig.
Sånt här tänker jag ofta på. The meaning of life, the universe and everything. Men inte blir jag mycket klokare för det. Jag blir bara mer förvirrad, mer fundersam, mer filosofisk, mer skadad och mer borttappad. Så varför jag ens tänker på såna här existensiella tankar är en gåta. Jag är helt enkelt addicted. Jag kan inte sluta.
//The lost girl
måndag 1 september 2008
Ensamhet, tomhet och kärlek
Ni vet den där känslan av ensamhet? Psykisk ensamhet. Känslan av att även om man står i ett rum fullt av folk så är man ensam. Så känns det nu.
Jag vet att folk älskar mig. Jag vet att jag är frisk (fysiskt >.<). Jag vet att jag inte behöver oroa mig för att få mat eller vatten för dagen. Jag vet att jag är smart. Jag vet till och med att jag ser bra ut. Men det hjälper inte. Det hjälper inte att veta med hjärnan. Man måste veta med själen, hjärtat, också. Och det gör jag inte nu. Jag känner mig ensam, trots att jag vet att jag inte är det.
Ni vet den där känslan av tomhet? Psykisk tomhet. Känslan av att man inte orkar eller vill göra något, och man inte känner någon glädje, sorg eller något annat. Så känns det nu.
Jag vet att jag inte har något jag borde vara deppad över. Jag vet att mitt liv faktiskt är ganska bra. Jag vet att jag var glad så sent som i lördags. Att jag kände att jag faktiskt inte har några problem. Men det har jag. Tydligen. Mitt problem är att jag ständigt åker berg- och dalbana. Mitt humör går upp, och det går ner. Men inte som normala människor. Utan väldigt snabbt, och väldigt svängigt och ryckigt. En ovärdad berg- och dalbana. Det fick jag bekräftat av min kurator.
Men vad fan ska jag göra åt det här? Jag vet ju allt jag behöver veta för att leva happily ever after. Men kommer jag göra det? Nej. För berg- och dalbanan kommer så småningom spåra ur. Den behöver en stor reparation. Och de enda som kan reparera den är de jag älskar. Men det kan bara laga den när jag är med dom. När jag är ensam så slits den ner snabbare än den byggs upp.
Några få gör mig riktigt glad. Er jag var med i lördags, Vickan och Poffe. Ni är precis som jag båda två, fast på olika sätt. Jag känner mig inte ensam med er. Sandra, du är en virvlande palett av humör, och gör mig alltid glad. F och K. Ni är mina två livsnödvändiga komponenter. Protonen och elektronen i mitt atom. Fast annorlunda. Sen finns et några fler. Men det var er jag räknade upp nu som jag tänkte på nu. Och jag ville bara säga hur mycket ni betyder.
Nu sitter jag här ensam mitt i natten, och borde sova. Men att sova innebär att man måste vakna. Och jag vet inte om jag orkar med att vakna, gå till skolan, och leva.
Fan.
//The ouzo-drinking emo kid
lördag 30 augusti 2008
§ 512: Lagen om hur man ska vara
Alla vet det. Men ingen låtsas om det. Lagen om hur man ska vara påverkar oss alla, även de som säger att de är annorlunda. Men att vara annorlunda går inte. Så är det bara.
Alla vill vara den speciella, den som går sin egen väg. Den som har de snyggaste och mest originella kläderna, den som har snyggast kropp, den som är roligast, den som är smartast, den som är rikast, den som är coolast, den som inte följer strömmen... Listan kan göras lång. Det ingen fattar är att ingen kan vara den som är bäst. Man får bara vara nöjd med det man är, oavsett om man är den populäraste personen i skolan, eller den som ingen ser. Man får acceptera det man är, och göra det bästa av det.
Som det här med kroppsfixering. Jag känner många (och jag kan själv räknas in i den kategorin) som tycker att sin mage eller lår eller annan kroppsdel är för fet. Fast man egentligen, innerst inne, vet att man faktiskt är smal. Och så finns det andra, som kanske inte så så smala, utan helt normala eller lätt överviktiga. Men de är nöjda med sig själva, och skulle aldrig klaga. För de vet att de är bra, att de duger. De är alltså så mycket starkare och längre i sin personliga utveckling än vi som hittar fel överallt.
Sen är det allt det här om vad man borde tycka. Tyckandet är olika i olika kretsar, men alla tillhör någon krets, och där gäller egna specialtillverkade oskrivna regler. Till exempel. I mina kretsar ska man hata Blondinbella, Bag in da box, bakåtkammat hår och fjortisfester. Men man ska älska det alternativa, rock/allt annat som inte är RnB, resor och filmkvällar. Om jag skulle bli tillsammans med en Samskolesnobb med kam i bakfickan och solariebrun hy (slå till mig i huvudet om det skulle hända!) så skulle alla tycka att jag totalt tappat omdömmet.
Så alltså. Lagen om hur man ska vara betyder att man ska vara speciell och originell, men fy skäms om man inte passar in! Ingen kan förneka att det är så, men trots det tror sig alla ha det där lilla extra, det som ingen annan har. Men sanningen är att ingen har det. Ingen är annorlunda från alla andra. Vi är bara en stor klump av wannabes. Live with it!
//Cynismens härskare
Alla vill vara den speciella, den som går sin egen väg. Den som har de snyggaste och mest originella kläderna, den som har snyggast kropp, den som är roligast, den som är smartast, den som är rikast, den som är coolast, den som inte följer strömmen... Listan kan göras lång. Det ingen fattar är att ingen kan vara den som är bäst. Man får bara vara nöjd med det man är, oavsett om man är den populäraste personen i skolan, eller den som ingen ser. Man får acceptera det man är, och göra det bästa av det.
Som det här med kroppsfixering. Jag känner många (och jag kan själv räknas in i den kategorin) som tycker att sin mage eller lår eller annan kroppsdel är för fet. Fast man egentligen, innerst inne, vet att man faktiskt är smal. Och så finns det andra, som kanske inte så så smala, utan helt normala eller lätt överviktiga. Men de är nöjda med sig själva, och skulle aldrig klaga. För de vet att de är bra, att de duger. De är alltså så mycket starkare och längre i sin personliga utveckling än vi som hittar fel överallt.
Sen är det allt det här om vad man borde tycka. Tyckandet är olika i olika kretsar, men alla tillhör någon krets, och där gäller egna specialtillverkade oskrivna regler. Till exempel. I mina kretsar ska man hata Blondinbella, Bag in da box, bakåtkammat hår och fjortisfester. Men man ska älska det alternativa, rock/allt annat som inte är RnB, resor och filmkvällar. Om jag skulle bli tillsammans med en Samskolesnobb med kam i bakfickan och solariebrun hy (slå till mig i huvudet om det skulle hända!) så skulle alla tycka att jag totalt tappat omdömmet.
Så alltså. Lagen om hur man ska vara betyder att man ska vara speciell och originell, men fy skäms om man inte passar in! Ingen kan förneka att det är så, men trots det tror sig alla ha det där lilla extra, det som ingen annan har. Men sanningen är att ingen har det. Ingen är annorlunda från alla andra. Vi är bara en stor klump av wannabes. Live with it!
//Cynismens härskare
torsdag 28 augusti 2008
We are living in a material world and I am a material girl
Visst är världen matrealistisk? Vissa säger att livet går att leva utan matrealistiska ägodelar, att det är då man är som lyckligast. Jag håller inte med.
Visst kanske de emotionella ägodelarna, som förmågan att älska och känna, väldigt viktiga. Men det matrealistiska är väldigt viktigt det med. Jag skulle inte vara lycklig utan ytliga, matrealistiska saker att äga och köpa. Som idag. Igår var jag helt totalt deppad, av ingen som helst vettig anledning. Men i varje fall så var jag det, och jag orkade inte göra något alls.
Men så idag hade jag lite mer krafter, och bestämde mig för att gå lite i stan efter skolan. Min kära man Fridolf följde med. Vi hade det trevligt, och mötte massa nollor och bananfodral och annat kul. Hur som helst, så har jag precis fått både lön och studiebidrag. Så jag var rik, i varje fall i jämförelse med veckorna innan då jag typ ägde 50 kr. Så jag bestämde mig för att shoppa loss lite. Jag tänker dock inte skriva vad jag köpte, för jag har emot allt som påminner om modebloggar. Så ni får leva i ovisshet (eller kolla min bilddagbok ^^).
I alla fall. Efter jag hade shoppat loss så var jag på riktigt superhumör! Full av energi och allt sånt. Jag åkte till och med frivilligt till jobbet, och jobbade i en halvtimme utan att tappa humöret! Det händer aldrig annars. Då brukar jag titta på klockan var femte minut. Idag blev jag helt shockad när det redan hade gått 20 min.
Kontentan av denna utläggning är att vi, i alla fall jag, behöver matrealistiska saker. Jag blir verkligen genuint lycklig av att shoppa. Särskillt när man hittar kläder och prylar till bra priser.
Vad gör ER lyckliga som är matrealistiskt?
Visst kanske de emotionella ägodelarna, som förmågan att älska och känna, väldigt viktiga. Men det matrealistiska är väldigt viktigt det med. Jag skulle inte vara lycklig utan ytliga, matrealistiska saker att äga och köpa. Som idag. Igår var jag helt totalt deppad, av ingen som helst vettig anledning. Men i varje fall så var jag det, och jag orkade inte göra något alls.
Men så idag hade jag lite mer krafter, och bestämde mig för att gå lite i stan efter skolan. Min kära man Fridolf följde med. Vi hade det trevligt, och mötte massa nollor och bananfodral och annat kul. Hur som helst, så har jag precis fått både lön och studiebidrag. Så jag var rik, i varje fall i jämförelse med veckorna innan då jag typ ägde 50 kr. Så jag bestämde mig för att shoppa loss lite. Jag tänker dock inte skriva vad jag köpte, för jag har emot allt som påminner om modebloggar. Så ni får leva i ovisshet (eller kolla min bilddagbok ^^).
I alla fall. Efter jag hade shoppat loss så var jag på riktigt superhumör! Full av energi och allt sånt. Jag åkte till och med frivilligt till jobbet, och jobbade i en halvtimme utan att tappa humöret! Det händer aldrig annars. Då brukar jag titta på klockan var femte minut. Idag blev jag helt shockad när det redan hade gått 20 min.
Kontentan av denna utläggning är att vi, i alla fall jag, behöver matrealistiska saker. Jag blir verkligen genuint lycklig av att shoppa. Särskillt när man hittar kläder och prylar till bra priser.
Vad gör ER lyckliga som är matrealistiskt?
onsdag 27 augusti 2008
Blöh
Här har jag nu suttit och försökt skriva bra och tänkvärda funderingar i säkert en kvart nu. Börjat om från början igen, och skrivit andra saker än första gången. Tänkt till ytterligare ännu en gång.
Men tror ni det hjälper? Jag orkar inte, vill inte, fundera på något. Min hjärna är för rörig, och jag vill ingenting. Inte ens sova, fast jag borde det. Jag vill bara.... nåt.
Jag hade behövt den där fikan med Poffe och Sandra idag alltså...
Suck..... *deppat frågetecken*
Men tror ni det hjälper? Jag orkar inte, vill inte, fundera på något. Min hjärna är för rörig, och jag vill ingenting. Inte ens sova, fast jag borde det. Jag vill bara.... nåt.
Jag hade behövt den där fikan med Poffe och Sandra idag alltså...
Suck..... *deppat frågetecken*
måndag 25 augusti 2008
Vart tog dagarna vägen?
Detta är min livshistoria. Gör vad ni vill med den, men behandla den väl.
Nu när jag har börjat tvåan, på riktigt, så slår det mig hur fort allt har gått! Mitt liv har verkligen förändrats. Jag har gått från olika stadium och gjort många förändringar, men ingen så stor som den som har skett de senaste 2 åren.
När jag var liten, typ gick i årskurs 0-2 så var jag en otroligt självsäker liten flicka. Jag gjorde precis bara det jag ville, och alla andra följde mig som små lamm. Jag gjorde aldrig saker för att de var populära, utan jag gjorde det jag ville. Och jag var populär.
I 3:an började de andra bli lite mer självstädniga. Och då ville de inte följa med mig längre, för de ville exempelvis spela King. Det ville inte jag. Så det slutade med att jag nästan alltid gick helt ensam på rasterna, för jag ville fortfarande göra det jag själv ville. Jag var ensam, men jag klagade inte så mycket på det. Jag levde mitt liv.
Sen i 6:an hade jag på något vis blivit en tönt. Ja, jag var faktiskt det, även om jag hatar det ordet. Men det var jag. Jag hade vänner, så jag var inte ensam. Men jag var ful (och då menar jag FUL), tråkig och ingen självsäkerhet alls. Därför blev jag mobbad av många i klassen. Jag blev kallas tönt, pluggis, knarkare (fråga inte -.-) och massa andra ord. Och med den självkänslan jag hade då var det inte konstigt att jag mådde piss, och riktigt trycktes ner i marken. Jag tror det är därför jag fortfarande nu kan ha svårt för när folk säger att de inte kan träffa mig. Min hjärna tror på något vis fortfarande att jag inte duger.
Men så splittrades våran klass, och vi blandades med de andra. Det blev till en helt ny klass, med endast fem från min gamla. Fem bra människor. Och i den nya klassen, som jag började i 7:an, kunde jag börja om på nytt. Min självkänsla växte, och jag med den. Jag blev gladare, trevligare, roligare och snyggare. Självkänsla syns på utsidan kan jag säga! Det blev tre faktiskt ganska bra år i högstadiet, och när jag gick ut nian var mitt humör på topp. Jag hade börjat få ett existerande liv.
Den sommaren mötte jag några nya personer. Vid kön till Harry Potter 7, the Deathly Hallows. Jag köade i 13 timmar, och då kunde man inte undgå att prata med andra i kön. Några av de människorna är numera några utav mina allra bästa vänner. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dom.
Jag utvecklade också min personlighet om möjligt ännu mer, och blev till slut riktigt nöjd med mig själv.
Hösten 2007 började jag gymnasiet. Jag höll på att dö av nervositet. Jag trodde inte att någon skulle vara som jag, och att jag inte skulle hitta några nära vänner. Men så fel jag hade! Där träffade jag nämligen K och F, och de är nu mina allra bästa vänner. Så underbara, och precis som jag. Fast ändå annorlunda. De är min tavelram.
Under hösten växlade mitt humör, jag kunde vara riktigt depp vissa perioder (det kan jag fortfarande), men under de glade perioderna var jag verkligen GLAD. Lycklig. Mer än vad jag någonsin varit innan. För jag visste (vet) att jag hade hittat mitt jag.
Och nu, när jag sitter här och inser att de som är födda 93 ska börja nian, så känner jag hur fort allt har gått! Det var jättenyss som jag gick i nian. Typ igår. Så vart i helvete tog dagarna vägen? Hur har mitt liv kommit så här långt? Hur har jag blivit den jag är, och hur har jag lyckats byta ut hela min vänskapskrets. ALLA mina nu bästa vänner kände jag knappt för ett år sedan. ETT år sedan. Det är inte klokt.
Och nu upptäcker jag att ni fick hela min sorgliga livshistoria. Men jaja. Om ni orkar läsa så långt att ni kommer hit ner så vet ni en hel del om mig. Eller i alla fall hur jag blev som jag blev. Och jag kan säga så här. Även om jag kan vara konstig, impulsiv, deprimerad, tråkig och allt sånt. Så har jag aldrig mått så bra som jag gör nu. Generellt. För det krävs att man ska må riktigt piss för att man ska inse hur bra man mår när man mår bra. Och mitt nuvarande liv är som en berg- och dalbana. Det går ner i helvetet, men det går upp i himlen igen. Och himlen är underbar.
Tack.
lördag 23 augusti 2008
Jag?
Jag och mina existentiella tankar.
En sak som är väldigt svårt att få svar på är: Hur ser omvärlden på sig själv? Ni undrar säkert (eller i alla fall om ni är som jag) vad andra tycker om er. och jag undrar vad folk tycker om mig. Jag vet, egoistiska tankar. Men ibland måste man få vara lite ego. Man BEHÖVER vara lite ego. Ibland.
När jag frågar mina kompisar om att säga precis vad dom hade för första intryck av mig, vad dom tycker nu, och så vidare, svarar dom oftast så här:
Bra egenskaper:
Glad
Knäpp
Självsäker
Flummig
Smart
Dåliga egenskaper:
För impulsiv
För rak när jag säger vad jag tycker
Men alltså. Vem är jag? Vad är jag? jag vet knappt själv, så därför måste jag totalt förlita mig på vad andra säger. Men om jag ska vara helt ärlig tror jag inte att alla är ärliga när dom svarar mig när jag frågar dom exakt vad dom tycker om mig. Men jag vill, jag BEHÖVER veta hur ni andra uppfattar mig. För om jag aldrig får reda på det kan jag aldrig förbättra mig. Tänk om jag får vandra runt här på jorden och vara en allmänt dålig människa, för att ingen har sagt helt ärligt hur jag är.
Särskillt det här första intrycket. Hur folk uppfattar mig den allra första gången de ser mig. Den är viktig. För det är så man uppfattas av resten av världen, de som inte vet vem jag är.
Vem är jag? Vad är min uppgift här i livet? Vad har jag för relation till folk?
Jag är förvirrad... och efterbliven... och totally lost i den här funderingen. Så jag tror jag ska sluta skriva nu, innan det låter som om det enda jag tänker på är mig själv.
Men vem är jag? VAD är jag?
// extrem egoist
En sak som är väldigt svårt att få svar på är: Hur ser omvärlden på sig själv? Ni undrar säkert (eller i alla fall om ni är som jag) vad andra tycker om er. och jag undrar vad folk tycker om mig. Jag vet, egoistiska tankar. Men ibland måste man få vara lite ego. Man BEHÖVER vara lite ego. Ibland.
När jag frågar mina kompisar om att säga precis vad dom hade för första intryck av mig, vad dom tycker nu, och så vidare, svarar dom oftast så här:
Bra egenskaper:
Glad
Knäpp
Självsäker
Flummig
Smart
Dåliga egenskaper:
För impulsiv
För rak när jag säger vad jag tycker
Men alltså. Vem är jag? Vad är jag? jag vet knappt själv, så därför måste jag totalt förlita mig på vad andra säger. Men om jag ska vara helt ärlig tror jag inte att alla är ärliga när dom svarar mig när jag frågar dom exakt vad dom tycker om mig. Men jag vill, jag BEHÖVER veta hur ni andra uppfattar mig. För om jag aldrig får reda på det kan jag aldrig förbättra mig. Tänk om jag får vandra runt här på jorden och vara en allmänt dålig människa, för att ingen har sagt helt ärligt hur jag är.
Särskillt det här första intrycket. Hur folk uppfattar mig den allra första gången de ser mig. Den är viktig. För det är så man uppfattas av resten av världen, de som inte vet vem jag är.
Vem är jag? Vad är min uppgift här i livet? Vad har jag för relation till folk?
Jag är förvirrad... och efterbliven... och totally lost i den här funderingen. Så jag tror jag ska sluta skriva nu, innan det låter som om det enda jag tänker på är mig själv.
Men vem är jag? VAD är jag?
// extrem egoist
Kärlek?
Jag såg filmen Casanova idag. Igen. Sist jag såg den var med en kille. Herrgud.
Hur som helst så får filmer mig alltid att tänka.
Så dagens fundering är: Vad är kärlek? Är det den fysiska kärleken, längtan efter närhet och fysisk kontakt som är den riktiga? Eller är det, som de flesta nog tycker, den emotionella kärleken, längtan efter att vara behövd?
Jag tror nog att det är båda delarna. Och inte i en blandning. Utan var för sig. Det finns olika kärlekar. Familjekärlek, kompiskärlek, "kärlek"kärlek. Om "riktig" kärlek bara skulle vara den emotionella kärleken, hur skulle då förhållanden fungera? Jag vet inget förhållande som inte innehåller fysisk kontakt. På ett eller annat sätt. Samtidigt som kompiskärlek oftast bara är den emotionella biten. Jag menar, jag går inte runt och känner ett extremt beroende av att vara fysisk nära mina kompisar. Inte på det viset. Men en kille man är i ett förhållande med, eller något liknande, de vill man vara nära. Så där sammarbetar det emotionella och det fysiska. Medan i en kompisrelation är det "bara" det emotionella. Men det är inte så bara.
Vissa folk säger att de lever ett kärlekslöst liv. De kanske inte har någon familj, och kanske inte så nära vänner. Och de har ingen partner. Det är synd om dem. Men samtidigt tycker jag inte att dom kan säga att de lever kärlekslöst. Kärlek är så mycket mer än bara det som näms i ordböcker. Som i denna förklaringen: "känsla att man tycker mycket om någon (även om sexuell åtrå)". Kärlek kan även vara gentemot ett ting, eller en händelse. Och sådan kärlek är också viktig.
En annan sak som jag har tänkt på (och nu kommer jag låta helt rasistisk men det är jag inte) är att till exempel inom Islam och andra religioner så får man inte ha sex förrän efter giftemålet. Men HUR hade dom tänkt det gå ihop? Som jag sa innan, så fungerar väldigt få förhållanden utan fysisk kontakt. Vussa kanske menar på att det är om man älskar varandra trots att man inte har någon fysisk kontakt, det är äkta kärlek. Men det fysiska behövs också enligt mig. Annars skulle det ju lika gärna vara kompiskärlek man känner.
Nu känner jag att detta inlägg håller på att bli väldigt långt, och jag kommer ingen vart i alla fall. Men jag tycker ala borde fundera på det här. Vad ÄR kärlek? Och inte bara för dig som person, utan överlag. Är det bara det emotionella som räknas? Eller är det fysiska lika viktigt?
Jag själv skulle aldrig kunna leva utan vare sig det ena eller det andra. Fysiskt som emotionellt.
// Kärleksdamm
Hur som helst så får filmer mig alltid att tänka.
Så dagens fundering är: Vad är kärlek? Är det den fysiska kärleken, längtan efter närhet och fysisk kontakt som är den riktiga? Eller är det, som de flesta nog tycker, den emotionella kärleken, längtan efter att vara behövd?
Jag tror nog att det är båda delarna. Och inte i en blandning. Utan var för sig. Det finns olika kärlekar. Familjekärlek, kompiskärlek, "kärlek"kärlek. Om "riktig" kärlek bara skulle vara den emotionella kärleken, hur skulle då förhållanden fungera? Jag vet inget förhållande som inte innehåller fysisk kontakt. På ett eller annat sätt. Samtidigt som kompiskärlek oftast bara är den emotionella biten. Jag menar, jag går inte runt och känner ett extremt beroende av att vara fysisk nära mina kompisar. Inte på det viset. Men en kille man är i ett förhållande med, eller något liknande, de vill man vara nära. Så där sammarbetar det emotionella och det fysiska. Medan i en kompisrelation är det "bara" det emotionella. Men det är inte så bara.
Vissa folk säger att de lever ett kärlekslöst liv. De kanske inte har någon familj, och kanske inte så nära vänner. Och de har ingen partner. Det är synd om dem. Men samtidigt tycker jag inte att dom kan säga att de lever kärlekslöst. Kärlek är så mycket mer än bara det som näms i ordböcker. Som i denna förklaringen: "känsla att man tycker mycket om någon (även om sexuell åtrå)". Kärlek kan även vara gentemot ett ting, eller en händelse. Och sådan kärlek är också viktig.
En annan sak som jag har tänkt på (och nu kommer jag låta helt rasistisk men det är jag inte) är att till exempel inom Islam och andra religioner så får man inte ha sex förrän efter giftemålet. Men HUR hade dom tänkt det gå ihop? Som jag sa innan, så fungerar väldigt få förhållanden utan fysisk kontakt. Vussa kanske menar på att det är om man älskar varandra trots att man inte har någon fysisk kontakt, det är äkta kärlek. Men det fysiska behövs också enligt mig. Annars skulle det ju lika gärna vara kompiskärlek man känner.
Nu känner jag att detta inlägg håller på att bli väldigt långt, och jag kommer ingen vart i alla fall. Men jag tycker ala borde fundera på det här. Vad ÄR kärlek? Och inte bara för dig som person, utan överlag. Är det bara det emotionella som räknas? Eller är det fysiska lika viktigt?
Jag själv skulle aldrig kunna leva utan vare sig det ena eller det andra. Fysiskt som emotionellt.
// Kärleksdamm
torsdag 21 augusti 2008
Day after Tomorrow
Jag såg just den filmen. Igen.
Och då kan man inte bara låta bli att börja fundera. Vad kommer hända om människan fortsätter att exploatera världen som vi gör, pressa gränserna way beyond vad dom klarar. Hur kommer världen se ut imorgon? Eller dagen efter imorgon? Kommer jorden ens klara av att hålla ut under vår livstid?
Enligt vissa forskare kommer striderna om jordens tillgångar börja på allvar om ca 25 år. Och då pratar de inte bara om kampen om torsken eller oljan, utan alla tillgångar. Mat, råvaror, vatten... Allt. Vi kommer börja få slåss för att få vad vi behöver. Och att slåss har aldrig hjälpt någon. Så med andra ord kommer folk dö, helt i onödan, och mycket mer än redan nu. Människan kommer med andra ord börja bli utrotade om 25 år. Kul. Väldigt.
Och vädret kommer ändras. Om hur lång tid vet vi inte, men inte om så vansinnigt lång tid. Den globala uppvärmningen kommer smälta polerna, och då kommer allt det sötvattnet att rubba golfströmmens bana. Och vi här i norr kommer få en ny istid. Typ. Och de i söder kommer få flera nya Sahara's. Och vi kommer dö ut på grund av det. Också.
Ja, jag är en cyniker. Det har jag alltid varit. Men denna gången tror jag inte bara att det är jag som verkligen tror att allt kommer gå åt helvete. Redan håller på att gå åt helvete. Antagligen står vi redan med en fot i Karon's färja i floden Styx, och väntar på att få ta det andra klivet ut.
Vad kan vi då göra åt allt detta? För att förhindra det att hända? Om ni frågar mig så tror jag inte att det kommer gå. Det går inte att förhindra. Vi kommer bli utrotade. Det enda vi kan göra är att dra ut på det hela, förlänga vår livstid med kanske några hundra år. Max.
Så lyd mitt råd; LEV IDAG SOM OM NI SKULLE VARA DÖDA IMORGON. Eller i alla fall nästa vecka.
Herregud vad jag var domedagsprofet idag då...
// Den helige Profeten
Och då kan man inte bara låta bli att börja fundera. Vad kommer hända om människan fortsätter att exploatera världen som vi gör, pressa gränserna way beyond vad dom klarar. Hur kommer världen se ut imorgon? Eller dagen efter imorgon? Kommer jorden ens klara av att hålla ut under vår livstid?
Enligt vissa forskare kommer striderna om jordens tillgångar börja på allvar om ca 25 år. Och då pratar de inte bara om kampen om torsken eller oljan, utan alla tillgångar. Mat, råvaror, vatten... Allt. Vi kommer börja få slåss för att få vad vi behöver. Och att slåss har aldrig hjälpt någon. Så med andra ord kommer folk dö, helt i onödan, och mycket mer än redan nu. Människan kommer med andra ord börja bli utrotade om 25 år. Kul. Väldigt.
Och vädret kommer ändras. Om hur lång tid vet vi inte, men inte om så vansinnigt lång tid. Den globala uppvärmningen kommer smälta polerna, och då kommer allt det sötvattnet att rubba golfströmmens bana. Och vi här i norr kommer få en ny istid. Typ. Och de i söder kommer få flera nya Sahara's. Och vi kommer dö ut på grund av det. Också.
Ja, jag är en cyniker. Det har jag alltid varit. Men denna gången tror jag inte bara att det är jag som verkligen tror att allt kommer gå åt helvete. Redan håller på att gå åt helvete. Antagligen står vi redan med en fot i Karon's färja i floden Styx, och väntar på att få ta det andra klivet ut.
Vad kan vi då göra åt allt detta? För att förhindra det att hända? Om ni frågar mig så tror jag inte att det kommer gå. Det går inte att förhindra. Vi kommer bli utrotade. Det enda vi kan göra är att dra ut på det hela, förlänga vår livstid med kanske några hundra år. Max.
Så lyd mitt råd; LEV IDAG SOM OM NI SKULLE VARA DÖDA IMORGON. Eller i alla fall nästa vecka.
Herregud vad jag var domedagsprofet idag då...
// Den helige Profeten
onsdag 20 augusti 2008
Det intressanta i bloggar
Vad är egentligen så intressant med en blogg?
Förut så läste jag aldrig bloggar. Jag kanske läste ett inlägg här och där, men jag följde aldrig någon. Därför att jag visste att jag bara skulle glömma bort det. Men det var ändå ganska intressant att läsa andras tankar och funderingar och händelser.
Men egentligen. Vad är det intressanta? Till exempel, varför läser ni som läser det här nu det här? Varför läser ni min blogg? Inte för att jag inte är glad för det. För det är jag. Allas egon behöver styrkas ibland genom att folk orkar bry sig om en. Men vad är det roliga? Detta är bara mina konstiga funderingar. Och allmänt svammel. Om egentligen ingenting.
Så var ligger egentligen magin, det intressanta, med bloggar? Eller läses de bara för att de som läser är uttråkade och ändå inte har något annat att göra? Jag, till exempel, läser de bloggar jag har länkat till på min sida. För att de tillhör mina vänner. Och för att jag vill läsa om deras tankar. Jag tycker de är intressanta. Men varför är de egentligen det? Jo för att det är som att tralla in i någon annans huvud för ett tag. Få uppleva världen ur ett annat ögonpar.
Så vad är det egentligen jag vill ha sagt med allt detta svammel om bloggar, egentligen, frågetecken, intressant, och Jag du han hon den det. Jag vet faktiskt inte. Antar att det bara ligger i min natur att överanalysera saker. Utan att någonsin få svar.
Så jag antar att jag inte förväntar mig svar denna gången heller. Men det vore ju kul.
Som min mamma sa när jag var liten:
Jag: "Varför är potatisskalaren blå?"
Mamma: "För att någon har gjort den blå"
Jag: "Varför då?"
Mamma: "För att den ville det"
Ja. Jag vill läsa bloggar. Ni vill uppenbarligen läsa min blogg. Därför.
Förut så läste jag aldrig bloggar. Jag kanske läste ett inlägg här och där, men jag följde aldrig någon. Därför att jag visste att jag bara skulle glömma bort det. Men det var ändå ganska intressant att läsa andras tankar och funderingar och händelser.
Men egentligen. Vad är det intressanta? Till exempel, varför läser ni som läser det här nu det här? Varför läser ni min blogg? Inte för att jag inte är glad för det. För det är jag. Allas egon behöver styrkas ibland genom att folk orkar bry sig om en. Men vad är det roliga? Detta är bara mina konstiga funderingar. Och allmänt svammel. Om egentligen ingenting.
Så var ligger egentligen magin, det intressanta, med bloggar? Eller läses de bara för att de som läser är uttråkade och ändå inte har något annat att göra? Jag, till exempel, läser de bloggar jag har länkat till på min sida. För att de tillhör mina vänner. Och för att jag vill läsa om deras tankar. Jag tycker de är intressanta. Men varför är de egentligen det? Jo för att det är som att tralla in i någon annans huvud för ett tag. Få uppleva världen ur ett annat ögonpar.
Så vad är det egentligen jag vill ha sagt med allt detta svammel om bloggar, egentligen, frågetecken, intressant, och Jag du han hon den det. Jag vet faktiskt inte. Antar att det bara ligger i min natur att överanalysera saker. Utan att någonsin få svar.
Så jag antar att jag inte förväntar mig svar denna gången heller. Men det vore ju kul.
Som min mamma sa när jag var liten:
Jag: "Varför är potatisskalaren blå?"
Mamma: "För att någon har gjort den blå"
Jag: "Varför då?"
Mamma: "För att den ville det"
Ja. Jag vill läsa bloggar. Ni vill uppenbarligen läsa min blogg. Därför.
tisdag 19 augusti 2008
Slave to society
Ibland undrar man en sak. Varför?
Varför ska folk styra ens liv. Varför ska samhället styra ens liv. Varför får man inte styra det själv? Går det ens? Vad är det egentligen jag svamlar om?
Just det ja. Jag vill leva mitt eget liv. Flytta hemifrån, köpa billiga möbler från Ikea i brist på annat, måla, tapetsera och inreda mitt eget liv. Köpa ett akvarium med en svart fisk med utploppande ögon ska bo i. Vara rik.
Men tror ni allt detta kommer hända? Nej, knappast. Inte än på några år i alla fall. Inte tills jag har råd att flytta hemifrån. Och så länge jag bor hemma så styr de eländiga parenteserna mitt liv. Fru ) och herr (. De låter mig inte vara ute så länge jag vill. De låter mig inte få göra vad jag vill. De låter mig inte skaffa ett akvarium. De är helt enkelt precis som föräldrar brukar vara. Jobbiga.
Och jag inser mycket väl att jag antagligen är en väldigt jobbig och typiskt tonårsrevoltig unge. Som tror jag är vuxen. Vilket jag inte är. Kanske som tur är. Men det gör inte det hela mindre jobbigt.
Varför kan man inte bara få ha sitt eget liv i fred??
//revolt III
Varför ska folk styra ens liv. Varför ska samhället styra ens liv. Varför får man inte styra det själv? Går det ens? Vad är det egentligen jag svamlar om?
Just det ja. Jag vill leva mitt eget liv. Flytta hemifrån, köpa billiga möbler från Ikea i brist på annat, måla, tapetsera och inreda mitt eget liv. Köpa ett akvarium med en svart fisk med utploppande ögon ska bo i. Vara rik.
Men tror ni allt detta kommer hända? Nej, knappast. Inte än på några år i alla fall. Inte tills jag har råd att flytta hemifrån. Och så länge jag bor hemma så styr de eländiga parenteserna mitt liv. Fru ) och herr (. De låter mig inte vara ute så länge jag vill. De låter mig inte få göra vad jag vill. De låter mig inte skaffa ett akvarium. De är helt enkelt precis som föräldrar brukar vara. Jobbiga.
Och jag inser mycket väl att jag antagligen är en väldigt jobbig och typiskt tonårsrevoltig unge. Som tror jag är vuxen. Vilket jag inte är. Kanske som tur är. Men det gör inte det hela mindre jobbigt.
Varför kan man inte bara få ha sitt eget liv i fred??
//revolt III
måndag 18 augusti 2008
Danmark Danmark Danmark
[Rubriken ska sjungas som melodin till den där låten "Sommar sommar sommar". Fråga inte varför, bara gör det]
Eftersom att jag var i Danmark hela helgen och kom hem igår, och eftersom jag bara var tvungen att sova ut igår så har jag inte skrivit nåt här. Men nu kommer lite mer funderingar.
Som sagt så var jag i Danmark. Och när man är där så slås man av hur onaturligt rent allting är. Jag har varit i det lilla landet många gånger innan, men det var först nu det slog mig. Gatorna är rensopade, knappt ens några tuggummin på gatan. Jag tror jag såg 2 ölburkar liggandes och skräpa. Totalt under hela helgen. Och ändå så har man hört (och upplevt) att danskar är stökiga och allmänt slarviga och slafsiga. Men varför är det då så rent? Det är den stora frågan. Jag tror jag ska fundera lite på den.
Det är inte bara renheten som är annorlunda med vårat lilla grannland i jämförelse med oss. Allt är annorlunda. Man kan inte tro att detta land faktiskt ligger bara en timmes båtfärd eller en kvarts bro-åkande från oss. I affärerna bryr de sig aldrig om att kolla legitimation. Jag hade säkert kunnat köpa både alkohol och cigaretter om jag hade velat och jag hade vart 12 år. De bryr sig inte. Och maten! Maten är bara äckligt gegg som simmar i sitt egen fett. Och lunch heter Frukost. Och danskar har två lägen. On och Off. Inget mellanläge här inte. Ingen gråskala. Svart eller vitt.
Men på det stora hela är det faktiskt ett ganska bra land, trots allt jag har sagt om det.
När jag nu ändå håller på och skriver om min danska helg, kan jag lika gärna skriva vad jag gjorde där också. Jag var på cirkusläger/festival i Esbjerg. Det var ca 300 cirkuspersoner där, i ca 70 tält. 5 stora cirkustält fann också på platsen, och massa andra saker. Vi tränade (ytterst lite, men i alla fall), åt (ännu mindre), såg på shower (en del) och umgicks (desto mer). Sista kvällen var vi (Jag, Sofia och Rebecka) med två danskar och en holländare. Vi rökte vattenpipa (äpplesmak <3) och hängde vid en lekplats hela natten. Dygnade. Vi fick sand i skorna och trötta ögon, och var lita lagom slitna dagen efter. Men det var kul.
Så helgen har varit en bra helg. Lite mycket socialisering, lite lite sovande. Men bra.
Hej hopp!
Eftersom att jag var i Danmark hela helgen och kom hem igår, och eftersom jag bara var tvungen att sova ut igår så har jag inte skrivit nåt här. Men nu kommer lite mer funderingar.
Som sagt så var jag i Danmark. Och när man är där så slås man av hur onaturligt rent allting är. Jag har varit i det lilla landet många gånger innan, men det var först nu det slog mig. Gatorna är rensopade, knappt ens några tuggummin på gatan. Jag tror jag såg 2 ölburkar liggandes och skräpa. Totalt under hela helgen. Och ändå så har man hört (och upplevt) att danskar är stökiga och allmänt slarviga och slafsiga. Men varför är det då så rent? Det är den stora frågan. Jag tror jag ska fundera lite på den.
Det är inte bara renheten som är annorlunda med vårat lilla grannland i jämförelse med oss. Allt är annorlunda. Man kan inte tro att detta land faktiskt ligger bara en timmes båtfärd eller en kvarts bro-åkande från oss. I affärerna bryr de sig aldrig om att kolla legitimation. Jag hade säkert kunnat köpa både alkohol och cigaretter om jag hade velat och jag hade vart 12 år. De bryr sig inte. Och maten! Maten är bara äckligt gegg som simmar i sitt egen fett. Och lunch heter Frukost. Och danskar har två lägen. On och Off. Inget mellanläge här inte. Ingen gråskala. Svart eller vitt.
Men på det stora hela är det faktiskt ett ganska bra land, trots allt jag har sagt om det.
När jag nu ändå håller på och skriver om min danska helg, kan jag lika gärna skriva vad jag gjorde där också. Jag var på cirkusläger/festival i Esbjerg. Det var ca 300 cirkuspersoner där, i ca 70 tält. 5 stora cirkustält fann också på platsen, och massa andra saker. Vi tränade (ytterst lite, men i alla fall), åt (ännu mindre), såg på shower (en del) och umgicks (desto mer). Sista kvällen var vi (Jag, Sofia och Rebecka) med två danskar och en holländare. Vi rökte vattenpipa (äpplesmak <3) och hängde vid en lekplats hela natten. Dygnade. Vi fick sand i skorna och trötta ögon, och var lita lagom slitna dagen efter. Men det var kul.
Så helgen har varit en bra helg. Lite mycket socialisering, lite lite sovande. Men bra.
Hej hopp!
torsdag 14 augusti 2008
Uno dos tres
Idag har Uno namnsdag.
Namn. Detta påhitt för att kunna hålla människor isär, ge dom en identitet, en existens. Har man inget namn så har man inget ID, och har man iget ID existerar man inte. Enligt byråkraterna. Men om man inte existerar, vad gör man då? Man har en kropp och en hjärna och en själ. Men inget namn. Som vissa gatubarn i Rio. De har inget namn. Men helt tydligt lever de. Mer eller mindre.
Men helt ärligt förstår jag inte det där med namn. Mitt namn är Annika. Men är jag Annika? Eller är jag en person som råkar ha ett yttre namn vid namn Annika? Som jag ser det är vi alla olika, alla unika. Och något så unikt som en själ går inte att sätta ord på. Jag är inte Annika. Jag är jag. Du är du. Alla är vi oss själva. Alltid (Även då vi säger att "Jag var inte mig själv". Men alla är alltid sig själva. Man har bara olika jag). Annika är jag bara för yttre människor, som en ram. Men tavlor kan existera utan sin ram. Så varför kan inte människor få existera utan sitt namn?
Precis samma sak gäller för allt med namn. Det vill säga allt i hela världen.
Ta exempelvis färgen röd. Den heter röd. Men den är inte röd. Den bara heter det. Färgen är den färg som den är. Och den råkar vara kallad röd. Red. Rojo. Rouge. Men det är också bara ramar. Färgen är den färg den är, med eller utan namn.
Nu vet jag egentligen inte vart jag vill komma med detta utlägget om namn. Det är bara en sak jag har funderat länge på. Jag är jag. Inte Annika. Du är du. Inte ditt namn.
Punk slut.
// Quatro cinco cinco seis
Namn. Detta påhitt för att kunna hålla människor isär, ge dom en identitet, en existens. Har man inget namn så har man inget ID, och har man iget ID existerar man inte. Enligt byråkraterna. Men om man inte existerar, vad gör man då? Man har en kropp och en hjärna och en själ. Men inget namn. Som vissa gatubarn i Rio. De har inget namn. Men helt tydligt lever de. Mer eller mindre.
Men helt ärligt förstår jag inte det där med namn. Mitt namn är Annika. Men är jag Annika? Eller är jag en person som råkar ha ett yttre namn vid namn Annika? Som jag ser det är vi alla olika, alla unika. Och något så unikt som en själ går inte att sätta ord på. Jag är inte Annika. Jag är jag. Du är du. Alla är vi oss själva. Alltid (Även då vi säger att "Jag var inte mig själv". Men alla är alltid sig själva. Man har bara olika jag). Annika är jag bara för yttre människor, som en ram. Men tavlor kan existera utan sin ram. Så varför kan inte människor få existera utan sitt namn?
Precis samma sak gäller för allt med namn. Det vill säga allt i hela världen.
Ta exempelvis färgen röd. Den heter röd. Men den är inte röd. Den bara heter det. Färgen är den färg som den är. Och den råkar vara kallad röd. Red. Rojo. Rouge. Men det är också bara ramar. Färgen är den färg den är, med eller utan namn.
Nu vet jag egentligen inte vart jag vill komma med detta utlägget om namn. Det är bara en sak jag har funderat länge på. Jag är jag. Inte Annika. Du är du. Inte ditt namn.
Punk slut.
// Quatro cinco cinco seis
onsdag 13 augusti 2008
Framtidsplaner?
Jag är en sådan människa som måste ha någon plan för framtiden för att kunna leva. Det behöver inte vara en stor plan, och jag vill absolut inte ha hela mitt liv utstakat i förväg.
Men jag måste ha en grundidé, något att gå på. Något att längta efter.
Och inatt drömde jag en dröm. Jag drömde att jag hade slutat trean, tagit studenten. Och helt plötsligt hade jag inte sommarlov längre som alla andra år efter en skolavslutning. Jag var arbetslös, och utan någon som helst plan inför framtiden. vad jag ville bli, hur jag skulle leva. Inget alls. och det var helt sjukt skrämmande.
Det var som tur var (och som sagt var) bara en dröm. Men tänk om det blir så? Tänk om jag kommer fortsätta mitt liv i ovetskap, utan att ha en enda dröm. Jag frågade Kristin och Frida, att om dom skulle bli kända, vad skulle dom vilja bli kända för? Strax efter jag hade formulerat och uttalat frågan kom jag på hur dum den var. För det var helt självklart vad dom ville bli kända för. Frida har sin musik, sitt band, och Kristin har sin badminton.
Men vad har jag? Vad skulle jag vilja bli känd för? Sanningen är att. Jag vet inte.
Och just nu, kanske inte i denna skrivandes stund, men från och till i mitt liv just nu så känns det som om jag är fast. Jag kommer inte framåt. För jag vet inte vart jag vill att mitt liv ska gå.
Once upon a time
When life was mine
I had a dream
Now I'm stuck in place
In this lethargic phase
And the dream is gone
My soul is raped
My life is shaped
Where s my dream?
Men jag måste ha en grundidé, något att gå på. Något att längta efter.
Och inatt drömde jag en dröm. Jag drömde att jag hade slutat trean, tagit studenten. Och helt plötsligt hade jag inte sommarlov längre som alla andra år efter en skolavslutning. Jag var arbetslös, och utan någon som helst plan inför framtiden. vad jag ville bli, hur jag skulle leva. Inget alls. och det var helt sjukt skrämmande.
Det var som tur var (och som sagt var) bara en dröm. Men tänk om det blir så? Tänk om jag kommer fortsätta mitt liv i ovetskap, utan att ha en enda dröm. Jag frågade Kristin och Frida, att om dom skulle bli kända, vad skulle dom vilja bli kända för? Strax efter jag hade formulerat och uttalat frågan kom jag på hur dum den var. För det var helt självklart vad dom ville bli kända för. Frida har sin musik, sitt band, och Kristin har sin badminton.
Men vad har jag? Vad skulle jag vilja bli känd för? Sanningen är att. Jag vet inte.
Och just nu, kanske inte i denna skrivandes stund, men från och till i mitt liv just nu så känns det som om jag är fast. Jag kommer inte framåt. För jag vet inte vart jag vill att mitt liv ska gå.
Once upon a time
When life was mine
I had a dream
Now I'm stuck in place
In this lethargic phase
And the dream is gone
My soul is raped
My life is shaped
Where s my dream?
tisdag 12 augusti 2008
Saltvatten och järntabletter!
Och rubriken har ingenting med någonting att göra över huvud taget.
Jag har sjukt tråkigt, och jag vill baka och vara onyttig, men NEHE det får jag inte. För då blir man tjock. Ajsing bajsing.
Och så ogillar jag mitt rum nu, för jag har en röd, en gul och två vita väggar. FULT. Och jag har absolut ingenting att göra fram tills kl. 18, och jag vet inte hur det ska gå med att överleva hela dagen i detta ensamma och tråkiga hus.
Jag borde gå ut och springa eller powerwalka. Alla tycker jag ska det. I min hjärna. Till och med väggarna (de fula) skriker åt mig att ta mig samman och gå ut och träna. Men då säger min martyriska hjärna att nej jag ska inte springa jag ska sitta här och tycka synd om mitt feta jag. Så då gör jag det. Men inte blev det mycket roligare för det.
Och nu fryser jag om FÖTTERNA också!
//Mintpastill!
Jag har sjukt tråkigt, och jag vill baka och vara onyttig, men NEHE det får jag inte. För då blir man tjock. Ajsing bajsing.
Och så ogillar jag mitt rum nu, för jag har en röd, en gul och två vita väggar. FULT. Och jag har absolut ingenting att göra fram tills kl. 18, och jag vet inte hur det ska gå med att överleva hela dagen i detta ensamma och tråkiga hus.
Jag borde gå ut och springa eller powerwalka. Alla tycker jag ska det. I min hjärna. Till och med väggarna (de fula) skriker åt mig att ta mig samman och gå ut och träna. Men då säger min martyriska hjärna att nej jag ska inte springa jag ska sitta här och tycka synd om mitt feta jag. Så då gör jag det. Men inte blev det mycket roligare för det.
Och nu fryser jag om FÖTTERNA också!
//Mintpastill!
Nattliga funderingar
Vad är viktigt här i livet? Är det framgång? Styrka? Skönhet? Vänner? Familj? Kärlek?
Och vad är egentligen oviktigt? Är det den där lilla fläcken på golvet? Eller är det att få ett poäng ifrån de betyg man vill ha?
Och det där med ytlighet. Är ytlighet bara dåligt som så många säger?
"Sluta vara så ytlig!"
Är det verkligen så dåligt? Om man gömmer sig bakom ytlighet för man inte orkar stå ut med insidan? Om någon frågar "Hur är det?" vill de inte ha ett långt svar som är sant. De vill ha ett kort och satisfying "Bra tack, själv då?". Hur är det med ytligheten där om man får fråga?
Och KAN man verkligen säga både "en apelsin" och "ett apelsin"?
// Nattuggle-Einstein
Och vad är egentligen oviktigt? Är det den där lilla fläcken på golvet? Eller är det att få ett poäng ifrån de betyg man vill ha?
Och det där med ytlighet. Är ytlighet bara dåligt som så många säger?
"Sluta vara så ytlig!"
Är det verkligen så dåligt? Om man gömmer sig bakom ytlighet för man inte orkar stå ut med insidan? Om någon frågar "Hur är det?" vill de inte ha ett långt svar som är sant. De vill ha ett kort och satisfying "Bra tack, själv då?". Hur är det med ytligheten där om man får fråga?
Och KAN man verkligen säga både "en apelsin" och "ett apelsin"?
// Nattuggle-Einstein
måndag 11 augusti 2008
Vänner, vatten, ägg och färg
Idag åkte jag in till stan och träffade Poffe och Vickan. Vi hade trevligt en stund på centralen, och jag gav Poffe en present som bestod av en campariflaska med vatten och en sten ifrån floden Styx i.
Sen mötte jag upp K och F, och vi tog bussen hem till mig. Där gjorde vi lunch, omelett (läs: äggröra), klippte Kristins lugg, och målade min ena vägg gul. Sen lämnade de svikarna mig ensam här hemma, för dom hade visst bättre saker för sig någon annan stans. ^^.
I varje fall blev min vägg lite gul. Ett lager. Hej gul färg!
Men så blev jag lämnad ensam, och här sitter jag nu och känner mig bortglömd i mitt hörn av det för tillfället röd/gul/vita rummet. Mamma ringde och sa att hon måste jobba över = jag känner mig ännu mer bortglömd och kvarlämnad. Jag borde äta något nu. det har gott 3 timmar. Men jag orkar inte gå ut ur rummet. Idiotiskt.
Dagens fundering: Kan nyckelpigor tänka? Eller handlar de bara på instinkt? Eller inte ens det?
Hade vart rätt snyggt med en svart nyckelpiga mer chockrosa prickar...
//The lonely one
söndag 10 augusti 2008
paraplyer, garderober och brända tungor
Idag var det fefoträff då. det var mycket trevligt, och vi satt på java och var lite lagom nostalgiska. Inte jättemycket kanske, men lite x) Där var jag nyttig som min diet sa åt mig, och åt vitlöksbröd (med äckliga pepparkorn på) och drack chai-te. Gott. Men jag brände min tunga >.<
Eftersom det regnade så hade de flesta paraplyer. Så det blev en paraplyträff också, för de stackars annars så ensamma paraplyerna. De blev nog glada.
Sen när jag kom hem hjälpte mamma mig att flytta ut mina garderober några decimeter ut från väggen. För imorn ska kaf måla dom, GULA :D egentligen gillar inte jag gult, men en varm oragnegul färg är fint till rött. Typ... eld. Ja, precis. Eld. Jag gillar eld ^^
GLÖM INTE DE GULA BANANERNA I HÖRNET!
Eftersom det regnade så hade de flesta paraplyer. Så det blev en paraplyträff också, för de stackars annars så ensamma paraplyerna. De blev nog glada.
Sen när jag kom hem hjälpte mamma mig att flytta ut mina garderober några decimeter ut från väggen. För imorn ska kaf måla dom, GULA :D egentligen gillar inte jag gult, men en varm oragnegul färg är fint till rött. Typ... eld. Ja, precis. Eld. Jag gillar eld ^^
GLÖM INTE DE GULA BANANERNA I HÖRNET!
lördag 9 augusti 2008
Mental istid
Skapade en blogg idag då. Vet inte varför. Vill väl ha ett ställe att skriva av mig på med alla mina tankar och funderingar. Så då fick det bli en blogg.
Om alla andra har en, varför inte jag?
Så nu har jag en. Men orkar inte ta itu med mina tankar idag så ett vettigare inlägg kommer någon annan dag. För nu ska jag se film och äta godis för idag får jag vara onyttig enligt min diet. Hej och hå.
Om alla andra har en, varför inte jag?
Så nu har jag en. Men orkar inte ta itu med mina tankar idag så ett vettigare inlägg kommer någon annan dag. För nu ska jag se film och äta godis för idag får jag vara onyttig enligt min diet. Hej och hå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
